Under flera decennier framställdes Isaac Grünewald i svensk press som en främmande fågel. Peter Cornell läser sonsonens biografi över konstnären och ser i honom en konstlivets Zlatan.
Isaac Grünewald föddes i fattiga judiska arbetarkvarter på Söder, son till en utfattig gårdfarihandlare och som ett av 13 syskon. Han skulle bli den svenska modernismens banerförare - tack vare sin lysande konstnärliga begåvning, intensiva personlighet och förmåga som debattör. Han gjorde sig först bekant som den självskrivna ledaren för avantgardegruppen De unga som slog igenom 1909 med ett fritt, vilt och färgexpressionistiskt måleri. Under större delen av sin karriär blev han utsatt för angrepp, som modernist - och som jude.
Det har skrivits förvånande få monografier över honom; länge var den tjeckiske konsthistorikern J P Hodins bok från 1949 det enda standardverket. Och det har på senare år varit sparsamt med utställningar av Isaac Grünewalds konst, om man jämför med de många presentationerna av hans hustru Sigrid Hjertén. Och i en onödig mani att jämföra de båda hör det numera till god ton att förminska Grünewald gentemot Hjertén. Det är som om det fortfarande dröjde sig kvar en skepsis mot honom.
Men nu vill Isaac Grünewalds barnbarn Bernhard Grünewald fylla tomrummet, pulvrisera myter och återge honom en plats i centrum med sin bok Orientalen. Bilden av Isaac Grünewald i svensk press 1909-1946. Det är en detaljerad och rikt illustrerad exposé över Grünewalds liv och verk men framför allt en receptionsstudie av hur Grünewald bemöttes i svensk press. Och det är onekligen en ganska skakande läsning.
Ända från de första kritiska kommentarerna i dagstidningarna återkommer epiteten oriental, främmande fågel, osvensk, omanlig, kosmopolit, exotisk, semitisk massfabrikant - orden står i stället för "jude", ett ord man undvek för att inte beblanda sig med de militanta antisemiterna och rasisterna.
I dag förbluffas man över att denna så kallade salongsantisemitism var en så utbredd jargong decennierna kring förra sekelskiftet, i alla samhällslager och inom både den politiska högern och vänstern. Till och med Freud återger utan invändningar några "judevitsar" i sin studie om vitsen och det omedvetna.
Ibland är raljerandet med det judiska av samma art som skämt om norrmän och skottar - se bara på Albert Engströms karikatyrer - men det är naturligtvis en lek med elden. Man kan till och med stöta på exempel på salongsantisemitism hos Karl Gerhard, Erik Lindorm, Arthur Engberg och Ture Nerman, fast de senare skulle bli brinnande antinazister.
Det går också att hitta antisemitiska passager hos Strindberg, Bengt Lidforss, Ola Hansson och Wilhelm Ekelund och Agnes von Krusenstjerna. Ja, antisemitismen är en mycket gammal historia i Europa och det kan väl inte bara vara en tillfällighet att Förintelsen iscensattes i samma land där Martin Luther skrev en extrem stridsskrift mot judarna, så full av brutala invektiv att den är otryckbar i dag.
Men antisemitismen i konstvärlden är outforskad och där är Bernhard Grünewalds bok ett pionjärverk. Han stöder sig på Lars M Anderssons mycket läsvärda doktorsavhandling En jude är en jude är en jude..., som undersöker den svenska antisemitismen.
Andersson koncentrerar sig på skämtpressen medan Bernhard Grünewald ägnar sig åt dagspressens behandling av Isaac Grünewald. I polemiken mot Grünewald dubbelexponeras två stereotyper: modernismen och juden.
Man tyckte att de utmärktes av samma egenskaper: båda var ytliga, barnsliga, sensationslystna, trendiga och kommersiella, de var efterapare, rotlösa imitatörer och bluffar. Möjligen var de också bolsjeviker. Andra judar i kulturlivet kunde skonas men som stridbar och radikal modernist blev Grünewald en idealisk måltavla.
När det stormade som värst fick Isaac Grünewald oväntat offentligt stöd av nationalhjälten Carl Larsson (han kallar de antisemitiska angriparna "ariska idioter") och Hasse Z.
Isaac Grünewald lät sig inte knäckas, trots många skandaler. En månad satt han på Långholmen (där han gjorde en fantastisk svit dråpliga teckningar). Han hade dömts för fylleri och misshandel av en konduktör på Bohus station, som i ett handgemäng gett Sigrid Hjertén en blåtira. Vid rättegången skrev 150 kulturpersoner under ett upprop för att stödja Grünewald (bland dem både Albert Engström och Agnes von Krusenstjerna!).
Där någonstans började vinden vända och en allt större publik kapitulerade, inte minst för hans scenbilder på Operan och hans utsmyckningar i Konserthuset (vars exteriör han färgsatte i blått, liksom stadens spårvagnar). Inget kunde nu hindra hans karriär och Grünewald blev till slut mäktig professor på Konstakademien.
Den offentliga salongsantisemitismen hade börjat tystna i mitten av 1920-talet då den frambrytande nazismen gjorde ett sådant språ kbruk omöjligt - den hade trots allt en annan innebörd än nazismens - ett hoppfullt tecken på tillnyktring och självreglering.
Utom vid ett tillfälle 1936, då han blev offentligt utskälld på en utställning som en av "de jävla judarna", förvånande nog av Sven X-et Eriksson, som inte helt nykter och i vredesmod över att Grünewald intrigerade i en utsmyckningstävling i Göteborg helt tappade koncepterna. Men X-et var på intet sätt antisemit eller nazist och ångrade sig bittert efteråt och bad i ett brev Grünewald om ursäkt; de blev så småningom goda vänner.
Och i dag? Antisemitiska anspelningar förekommer inte längre i kulturdebatten. Men misstron mot den internationella samtidskonsten och tron på en nationell, figurativ konst lever kvar på många håll, till exempel i SD:s kulturprogram och i andra populistiska kretsar; jag hörde till exempel en kulturpolitisk talesman för Vlaams Blok i Belgien förorda Odd Nerdrum som sitt ideal.
Naturligtvis förekommer fortfarande en skepsis och oro för det främmande. Skulle man försöka hitta en motsvarighet till Grünewald i dag vore det inte en konstnär eller författare, utan Zlatan Ibrahimovic - jag minns uppståndelsen då en sverigedemokrat beskrev hans beteende som just osvenskt. Och som Agneta Furvik har påpekat i en studie betraktas Zlatan ofta som invandrare fast han precis som Isaac Grünewald är född i Sverige. Liksom målaren är han karismatisk och stundtals genial, kanske inte alltid sympatisk, långtifrån ödmjuk och har inte rak näsa och blont hår.
Zlatan är fotbollens Grünewald och Grünewald konstlivets Zlatan.
