P O Enquist: Gratulerar. Jag har nu läst tre av dina romaner och juryn har gjort ett lysande val. Och detta Island! Vilken berättarton, och varifrån kommer den? Jag grubblar på det barn (du) som en gång läste barnböcker. Vad var det för böcker? En bok som ett barn läser är en barnbok. Oavsett för vem den är skriven. Men tonen av äventyr i dina vuxna romaner, av kamp mot elementen! Vad läste du?
Jón Kalman Stefánsson: Tack, det här är mycket hedrande för mig! Jag läste mycket som barn, jämt och ständigt, ibland på ett nästan förtvivlat sätt, som vore jag i färd med att leta efter någonting jag tappat bort, någonting som jag saknade väldigt mycket. Jag har nu inget särskilt bra minne, sanningen att säga är det ganska klent, särskilt i fråga om fakta, dem minns jag inte alls bra, minns bara stämningar, tyvärr, gudskelov; jag minns därför inte så bra vad det var jag läste.
Men minns att jag var på jakt efter böcker som lyckades bygga egna världar som man kunde skåda in i - och sedan fortsätta att skapa efter avslutad läsning. Jag läste till exempel böckerna om Tarzan därför att jag var övertygad om att i dem fanns en avlägset belägen dal som innehöll allt som var försvunnet och borta - att det fanns en värld bortom världen. Antagligen heter den världen: litteraturen. Ibland tror jag att litteraturen till inte så liten del är en kamp mot glömskan, mot döden.
Men den där tonen du nämner - vad det är som påverkar? Jag hoppas att det inte går att svara klart och tydligt på den saken, hoppas att det i litteraturen finns någonting som inte riktigt går att komma åt. Men tonen tror jag är en blandning av mig själv (minnen, känslor, rädsla, lycka...) och sådant jag har läst både som barn och vuxen. Ibland håller jag fram Saramago. Men kan också hålla fram Vallejo, Hannes Pétursson, Aspenström, Hamsun.
Och Astrid Lindgren; ifall jag minns rätt var jag förälskad i Pippi när jag var tio, och drömde om ett liv med henne. Jag var lika rödhårig som hon. Och moderlös, precis som hon.

POE: Hallå! Du går en stor krok kring de isländska sagorna, är det beröringsångest? Jag har ju ibland trott att hela den nordiska berättartonen börjar där, men är det för tätt på för dig som islänning? Och Pippi i all ära, jag har ett barnbarn som är mycket Pippi, det är utomordentligt fascinerande men mycket utmattande, Pippi är kanske bäst teoretiskt. Men dina kvinnogestalter i romanerna är ju otroligt starka, inte anarkistiska, men nästan våldsamt sexuella, varifrån kommer dom?
JKS: Ibland får jag lust att hävda att de isländska sagorna inte har påverkat mig särskilt mycket som författare: jag tänker inte alls på dem medan jag skriver, och det har gått många år, kanske tio eller tolv, sen jag läste någon av dem. Men många av de författare som man drabbades av en gång i tiden, som man var tvungen att göra sig kvitt, skriva sig bort ifrån, de var tydligt påverkade av de isländska sagorna - till exempel Laxness och Hamsun, Gunnar Gunnarsson och Hemingway.
Jag undervisade på Njáls saga en gång på en gymnasieskola, under ett års tid gick jag igenom boken kapitel för kapitel tre gånger i veckan, och fick varje gång syn på nya, oväntade saker - i orden eller i avståndet mellan dem.
Förresten tror jag att de isländska sagorna finns i blodet hos varje islänning, om han eller hon så aldrig har tagit i dem, inte en bokstav, för genom seklerna har det i mina landsmäns torvgårdar höglästs ur sagorna, generation efter generation har sugit i sig dem: personligheterna, replikerna, attityderna. Och det där formade oss. Sagorna lär därför finnas inom mig, de färdas runt i blodet, men när ägnar man blodomloppet en tanke; det bara flödar på och under tiden lever man ... Det vore för övrigt uppfriskande att stoppa in Pippi i en av de isländska sagorna, de kan ibland vara så jäkla testosteronstinna; varför inte sätta dem bredvid varann i en och samma bok, Grettir (starkast av alla i de isländska sagorna) och Pippi?
Men det har du rätt i, att Pippi förmodligen är bäst på ett teoretiskt plan, fast just därför viktig i den här mansdominerade världen. Jag har alltid varit bestört, ja, helt enkelt bestört, över kvinnans ställning i världen, såväl nu som förr. Över attityden till kvinnorna. Över hur vissa män talar om kvinnor. Hur de tittar på kvinnor. Det finns så mycket idioti i detta. Men det är makt allt handlar om; mannen vill behålla sitt överläge i världens samhällen och försöker därför spontant, eller med full avsikt, hålla kvinnan nere. Makten gör människan dum, elak, trångsynt. Jag vill förändra världen med det jag skriver; kampen mot männens övertag är en av de viktiga striderna.

POE: Jag kan ju inte undvika att bli förbryllad av dessa moderna sagor du skriver från Island. Jag menar det våldsamma, otroligt subtila och samtidigt brutala händelser - och till detta lustens nedbrytande kraft. Och så landskapet. I Himmel och helvete finns denna oerhörda dödsfärd över havet, i fortsättningen i nästa del den långa färden över fjällen. Där har du havet, och det öde fjället. Kalt, ohyggligt. Men skogen? Hur är det att aldrig kunna relatera till en skog? Hur förhåller du dig till begreppet "skog"? Eller hur känner du dig inför begreppet "tall"?
JKS: Skogen - där lyckades du sätta dit mig. I och för sig skrev jag för dryga tio år sen en roman som heter Lite av varje om jättetallar och tid, och den utspelas till största delen i Norge, en sommar i en tioårig pojkes liv, tidens plåga, ungdomens fröjd. Jag minns att korrläsaren ville anmärka på titeln, inga jättetallar i Norge, påpekade han, och det var förstås alldeles riktigt, men samtidigt förbannat dumt.
Ett gammalt och utslitet isländskt skämt går så här: Vad gör man om man går vilse i en isländsk skog? Man ställer sig upp!
Vi kan nämligen få för oss att kalla en slyslänt för en skog; och om tjugo träd står tillsammans i en dunge, då har vi en skog. Men i trädgården har min fru och jag två aplar, en dansk och en norsk (nordiskt samarbete), och vi kommer att få mellan 20 och 30 äpplen nu i höst. Det hade ansetts uteslutet, något i stil med science fiction, när jag var pojke.
Ibland kan skogar ge islänningar en kvävningskänsla, särskilt om bergen är täckta med skog, då är det som om landskapet blivit stulet, bortplockat. Det isländska språket är rikt beträffande hav, berg, väder, mörker - men inte beträffande skog. I en gammal ordbok står det så här under "skóg": 1 en kvävningskänsla 2 en folksaga 3 något som doftar 4 en skog är där många träd möts, och ett träd är någonting som växer upp ur den mörka mullen och strävar, liksom vi, mot stjärnorna.

POE: Ligg kvar. Den unge pojken - med denna oerhörda bildningstörst! - tycks i de två senaste romanerna vilja bort. Till Köpenhamn? Är det bra för honom? Eller dåligt? Vill han det verkligen? Säg nånting om ordet "exil".
JKS: "Exil" [DET] är ungefär samma ord som "hemlängtan", och det är språkets smärtsammaste ord; så smärtsamt att det kan orsaka blodvite. Människans längtan är att ha ett hem någonstans, eller tillhöra någonting, det kan vara en plats, en klubb, eller en familj. Dess skrämmande motsatser heter ensamhet och rotlöshet. Ensamheten är en hemsk åkomma, en andlig cancer.
Men ibland är det ju som om vi ingenstans hade ett hem, som om nutiden, teknologin, hastigheten, det västerländska samhällets framsteg, hade berövat oss vårt lä, den famn som ingår i ordet "hemma". Människan lyckades inte forma samhället efter sitt inre landskap, det har i stället vuxit med hänsyn till ekonomiska lagar och intressen. Först ekonomin, sedan hjärtat. Så var det naturligtvis i det gamla samhället också, jag menar: vem frågade hjärtat efter dess åsikt.
Pojken befinner sig på gränsen mellan två världar: den gamla, som genom sitt stillastående erbjuder trygghet - och nutiden, som utlovar en frihet byggd på kunskap och framåtskridande. Men pojken har mist sina föräldrar och därmed sitt hem, och plågas ständigt av hemlängtan - alltså befinner han sig i ett slags exil. Därav melankolin. Han tror att vägen till ett bättre liv går genom kunskap och litteratur. Vilket han förstås har alldeles rätt i, eller borde ha, men någonting mer behövs ändå. Lyckan är inget man bara hittar, lägger beslag på och därigenom är räddad. Det är ett enormt stort arbete att hålla den kvar, ett slit och ett släp, den hotas av så mycket: vardagens oavlåtliga truppförflyttningar, den ljuva och djävulska kättjan, spritens glädje och dess svarta nätter ...
Exilen, det är olyckan, rotlösheten. Hemma, det är lyckan, roten. Det är förbanne mig en strid, detta jävla liv, denna lättskrämda hund, detta förunderliga sagoäventyr.
Översättning från isländska John Swedenmark.

P O Enquist

FOTNOT: P O Enquists pris går till "en yngre författare på väg ut i Europa". Det instiftades av bl a Norstedts förlag på hans 70-årsdag. Tidigare pristagare är Juli Zeh, Jonas Hassen Khemiri m fl.