Jonas Holmberg ser Bergmanvariationer på Malmö stadsteater.
Det finns som utlovat gott om anknytningar till Ingmar Bergmans mest kända filmer, men när Malmö Stadsteater sätter upp Jörgen Dahlqvists nyyskrivna Bergmanvariationer i samarbete med Teatr Weimar är det långt ifrån ett igenkänningsbaserat potpurri av filmiska örhängen.
Visserligen känner vi igen hela gänget från start: Karin Lithman är utklädd till Liv Ullman med svart hårband, Cecilia Lindqvists vitdraperade Harriet Andersson ligger döende som i Viskningar och rop, Fredrik Gunnarsson och Susanne Karlsson spelar Erland Josephsson respektive Bibi Andersson iklädda passande peruker. Bara Max von Sydow-tolkningen skiljer sig visuellt från förlagan: Rasmus Luthander bär morgonrock, strumpeband och en fjäderskrud från Buttericks indianavdelning.
Men om skådespelarnas frisyrer påminner om sina förlagors, gör spelstilen det inte. Istället för innerligt gravallvarliga monologer om fruktlöst kontaktsökande och själslig plåga bjuder ensemblen på spastiska ordlekar och dramatiskt nollställd replikföring. I Linda Ritzéns regi är Bergmanvariationer en postdramatisk lek med typiska situationer ur Bergmans filmografi: Kvinnan som vill tala, mannen som prisar sin väns goda egenskaper efter att ha legat med hans fru, den vädjande mannen som ångrar sin själviska hänsynslöshet. Samlade på scen läser skådespelarna upp repliker som finns eller kunde ha funnits i Bergmanfilmer. Ofta avbryter de varandra mitt bland djupsinnigheterna, med humoristiskt resultat: "Vill du ha en konjak innan maten?"
Sedan länge har vänsterintellektuella gärna gjort narr av alla dessa högborgerliga rollfigurer som försjunker i känslogrubblerier, till synes frikopplade från ekonomiska och praktiska realiteter. I lite väl många missriktat komiska ansatser påminner Bergmanvariationer om den slappaste sortens okunnig Bergmanparodi. Men stundtals lyckas framför allt Gunnarsson och Lithman hitta ett produktivt tonläge där texten har tentaklerna utspridda i Bergmans filmografi samtidigt som de typiska Bergmanmotiven renodlas och bearbetas i scenrummets nu. I dessa stunder blir pjäsen mångbottnad och associationsrik. De andra skådespelarna har tyvärr svårare att upprätta den viktiga länken till kärnpunkten hos kollegorna de gestaltar. En variation måste vara förankrad i vad den varierar.