För några år sedan recenserade Dagens Nyheter en bok om hur positionen i syskonskaran styr personlighetens utveckling.
Författarens tes var att barnet formas i konkurrensen om föräldrarnas kärlek och uppmärksamhet. DN:s recensent skrev ungefär att Freuds teorier var mycket mer intressanta: det var någonting banalt över tanken på att lille Oidipus bara strävade efter kärlek, jämfört med den fascinerande idén att han vill slå ihjäl sin pappa och ha sex med sin mor.
Den värderingen, den människosynen, ligger i botten på stora delar av vår seriösa kultur. Hatet, aggressionerna och de opersonliga strukturerna är den allvarligt syftande konstnärens legitima områden. De lite pinsamma makter som dominerar våra privatliv, längtan efter kärlek, relationerna till andra människor, överlämnas till Dr Phil, kvällstidningarnas söndagsbilagor och författare som antingen saknar stilistiska ambitioner eller helst vill glömma bort att Freud, faktiskt, hade en del vettigt att komma med.
Det är därför det är så skönt att Bengt Ohlsson finns.
Det som Ohlsson gör kan verka enkelt, eftersom han ägnar sin hantverksskicklighet åt att få det att se enkelt ut. Det handlar om att skildra mänskliga relationer utan att bli klichéartad eller onyanserad. Det handlar om att synliggöra en modern verklighet – Hennes mjukaste röst utspelar sig i nordöstra Kanada, men skulle lika gärna kunna vara placerad var som helst i västvärldens urbana medelklass – utan att ta till raljanta blinkningar eller drämma tids- och statusmarkörerna i huvudet på läsaren.När det görs på film av Hannes Holm eller Måns Herngren blir det alltid stereotypt och övertydligt, en massa observerade detaljer som fungerar ungefär som de numrerade punkterna
i ritböcker för barn som bildar figurer när man drar streck mellan dem. Men när Ohlsson skildrar hur den medelålders Karen går genom storvaruhuset och hur den jättestora kundvagnen tycks bolla med de inplastade passionsfrukterna hon köpt ”som en högdragen servitör som anser sig ha fått för lite i dricks”, då bränner det till, eftersom detaljerna är delar av trovärdiga, in på benet gestaltade liv där även Freud har fått ge sitt bidrag.
Det faller sig naturligt att jämföra med film och tv, eftersom Ohlssons ämne och hans sätt att berätta om det är vanligare där än inom dagens svenska litteratur. Själv tänker jag på Six feet under, en djup och klarsynt människoskildring där samtidigt rötterna i såp-operan är tydliga. Om Ohlsson i Gregorius tog avstamp från Hjalmar Söderbergs urbana skepticism bottnar han här i en äldre romantradition, där känslosamheten, ömsintheten och publikens identifikationsbehov var legitima, för att inte säga självklara ingredienser i den allvarlige författarens arbete.
Det gör att Ohlsson rör sig på feel-good-litteraturens gräns och det gör att han med jämna mellanrum överträder den, men hans skarpsyn och hans stilistiska precision (det är sällsynt att se en författare använda metaforer på ett så generöst och ett på samma gång så funktionellt och liksom ödmjukt sätt) håller honom för det allra mesta på rätt sida.
Visst, här förekommer en hundvalp skänkt i present till den övergivna kvinnan som just kommit ut från sjukhus, här förekommer ett frigörande uppbrott som för tankarna till hundratals road movies från Alice bor inte här längre och framåt, men det finns något
frimodigt och därför befriande över Ohlssons strävan att åter-erövra alla dessa motiv åt den seriösa litteraturen. De hör till livet de också.
