Jag såg endast två rörelser på Socialdemokraternas familjedag i lördags i Hammarby Sjöstad i Stockholm.
Ungarna som studsade upp och ner i hoppborgen. Och en ensam tant med rollator som körde i riktning mot kaffeserveringen.
Folkrörelsen i den egentliga meningen verkar likstel.
Men Bengt Göransson, tidigare socialdemokratisk skol- och kulturminister samt utbildningsminister, har inte gett upp, utan i stället skrivit den nätta essäboken
Tankar om
politik. Liknande tankar har länge varit hammare och spik i varje vänstersinnad debattörs argumentationslåda och jag kväver först en gäspning när han kritiserar nyliberalismen som gör samhället till en butik.
Har vi hört den förut? Göransson kan dock inte likställas med de latmaskar som spottar ur sig skällsordet ”nyliberal” och därmed tycker att de utfört ett intellektuellt dagsverke.
Han tillhör den utrotningshotade arten med före detta politiker som kan både tänka och skriva, och som dessutom inte har låtit sig städslas som tjänstehjon i pr-branschen. Han framstår här som den politiska essäns Ragnar Thoursie. En bildad folkrörelsefarbror, som älskar poesin lika mycket som politiken, och sådana brukar ha intressanta saker att säga.
Göransson spårar samhällsförändringar och glidningar i det politiska språket, långt i från nya, men sällan beskrivna med samma precision. Inför den lomhörda valrörelsen behövs onekligen också hans uttalade ambition att försöka intellektualisera politiken. Tanken och tvivlet är i Göranssons verkstad befriande nog värt mer än fixering vid beslutspotens och regeringsduglighet.
Bokens funderingar kring distinktionen mellan folkvalda som gör anspråk på att företräda skattebetalarna och de som hellre representerar medborgarna, visar sig mycket riktigt ha mer sprängkraft än ett dussin direktsända dueller mellan Sahlin och Reinfeldt.
Göransson komplicerar visserligen debatten, men ibland blir det ändå väl enkelt.
Leder ett ökat kundperspektiv i offentlig sektor verkligen alltid till ett mer osocialt Sverige där de tidigare solidariska medborgarna stöps om till egoistiska kravmaskiner? Jag tror inte det.
På många sätt har det tvärtom ökat den individuella hänsynen och mångfalden i till exempel omsorgen. Folk verkar också rätt nöjda med Anders Borg som vd för politikens eget Gekås.
Därmed inte sagt att butikssamhället inte har en baksida. En ekonomistisk, snävt nyttoinriktad syn på kulturpolitik och utbildningsfrågor är direkt konst-och kunskapsfientlig.
Göransson argumenterar dessutom övertygande mot friskolor som marknadsför den ena nischen märkligare än den andra, samtidigt som de struntar i skolbibliotek.
”Kunden är nämligen inte alls viktigast för affärsmannen, det är butiken som är det”, som Göransson skriver.
Visst är hans tankar ofta kloka. I sina svaga stunder däremot lika progressiva som nostalgikern som kräver Raketostens comeback. Drömmar om ”studiecirkelns tröga process”, i stället för reklambyråns kampanjer är lönlösa.
Det lär också bli svårt att ändra på att de flesta hellre åker till Ullared än hänger på låset till ABF.
Har inte den gamla partigängaren helt enkelt gått och blivit den komplexa ”näthängaren”? Anders Mildner skriver i antologin
Politik 2.0 om den nya kollektivismen på internet, där en
samhällsdiskussion pågår dygnet runt.
Men utvecklingen av sociala medier som en plats för en ny slags folkrörelse och civilt samhälle berör konstigt nog inte Göransson, en gång ordförande för den gigantiska Demokratiutredningen som inte kunde få nog av Jürgen Habermas deliberativa demokratisyn.
Tankar om politik kan vara ett tecken på att socialdemokratins introspektion efter valförlusten 2006 har börjat att nå ut på bredare front.
Fronesis aktuella temanummer om socialdemokratin efter nyliberalismen är ett annat exempel.
Alla utom Olle Svenning, som nyligen ville ha Göran Persson ”rustad med den framgångsrika arbetarrörelsens auktoritet”, (
Aftonbladet 23/5) tycks ha insett socialdemokratins behov av nya samtal.
