Annette Kullenberg roar sig med en ny bok om finansfamiljerna.
Bengt Ericson är en lärd, fantasifull och generös författare. Hans specialitet är ekonomi och han utkommer nu med boken Den nya överklassen. En bok om Sveriges ekonomiska elit.
Det troliga är att den kommer att tillhöra standardverken för dem som vill lära sig mer om de ekonomiska krafterna i vårt samhälle. Men boken är inte begränsad till den ekonomiska elit vi nu iakttar.
Genom sin långa erfarenhet lyckas Ericson ge fylliga bakgrunder när det gäller den svenska historien, adelns uppgång och förvandling till förening. Han förklarar trender, såsom stora båtar, jaktsällskap, överklassens spridning i olika landskap.
Han gör det på sitt eget språk och med en stark känsla för dramaturgi och komposition. Dessutom har han en fallenhet för att uppfinna egna ord, särskilt substantiv.
Standardverk, som jag skriver, låter kanske trist. Men jag hänvisar till Bengt Ericsons uppfinningsrikedom. Jag tänker mig att den som önskar sätta sig in i hur den nya ekonomin fungerar här finner en bok de kan ha i hyllan och slå upp i.
Dessutom föreställer jag mig att de som kämpar på allehanda medielinjer i Ericsons bok kan finna en förebild. Så här underhållande kan man skriva om sakfrågor.
Några exempel på Ericsons nya begrepp: Finfolket. Rikingarna. Vinterskoj. Maharadjaleverne.
”Folk har sina knep, allt efter ego och ekonomi.”
Detta citat i slutet av ett av kapitlen anger Ericsons förmåga att bibehålla distansen. Han behärskar sina stilmedel i den meningen att han använder humor, ironi men även upprördhet, ett visst mått av spleen.
För att nämna några av de känslor han förmedlar.
Hans långa bana som ansvarig utgivare för Dagens industri, som chefredaktör för Veckans affärer samt korrespondent i London och New York innebär att han sett allt. Eller vet allt. Eller hört talas om allt.
Den som till äventyrs tror att boken därmed fylls av anekdoter har fel. Skämten om rikingarna är utplacerade som poänger som gör att man vill läsa mer.
Varför vill en del av rikingarna så gärna skylta med ”god smak”?
Hur kommer det sig att Carl-Henric Svanberg (ordförande i BP) döper sina Swanbåtar till Cygnus Montanus? Ericson förklarar godmodigt att det är latin och orden betyder Svanberg.
De rikingar som blir föremål för porträtt är Bertil Hult, Melker Schörling, Stefan Persson, Gerard de Geer, Ingvar Kamprad.
I kapitlet ”En studie i tondövhet” kommer Ericsons kunskaper och vrede fram. I inledningen skriver Ericson den olycksbådande meningen: ”Ingen annan svensk företagsbransch befolkas av så sällsynt snikna individer som finansindustrin”. Författaren fortsätter under rubriken ”Vad är det för speciellt med Wallenbergs?”
Det är en kraftfull genomgång och avhyvling av finansfamiljen. I inledningen döljer Ericson på intet sätt sin besvikelse över ”den devota tv-serie, som sändes för några år sedan.” Gjord av ”en berättare utan några större företagsekonomiska insikter.”
Genom sina många år som iakttagare av rikingarna har Ericson förvärvat klokskap. Den tar sig uttryck just i generositet. Varje källa är angiven. Alla får credit. Ericson har fått nej av många han velat träffa. Det redovisas utan vidare kommentar.
Den nya överklassen är en spännande sammanfattning av nuläget i Sverige, såsom Ericson tolkar det och i flertalet fall belägger det.
Mot slutet skriver han några rader om folkhemmet och de uppoffringar människor gjort. ”Men vad som samtidigt hände, var att de bar fram en allt girigare överklass och detta med den politiska klassens tysta, eller åtminstone aningslösa, medgivande. Tala om att ha blivit lurad.”
Ericson är dock inte lättlurad. Han vet när han misslyckas och kallar sin djupintervju med Peter Wallenberg Sr för en av de två mest prövande erfarenheterna i en snart 40-årig journalistkarriär: ”Det var som att jaga en tvål i ett badkar.”
Så uttrycker sig endast en självständig, rolig berättare.
