Euron rullades ut i Europa med förhoppningen att den skulle tvinga fram en federal stat. Alla insåg ju galenskapen i att en valuta är statslös och alla förstod att man inte kan ha en centralbank och 17 finansdepartement som gör precis som de vill. Därför skulle de europeiska folken acceptera en överstat när de väl såg sanningen i sin egen plånbok.

Dessutom en överstat med egna hangarfartyg, som Lionel Jospin entusiastiskt uttryckte saken 1999.

Villervallan nu visste man alltså om. Att tyskarna inte ville ha en transfereringsunion med Sydeuropa – man hade just absorberat den med gamla DDR – visste man också om.

Men den väntade slutsatsen om att Europa behöver en stat har uteblivit. När fransmännen och holländarna tillfrågades om de ville ha en europeisk konstitution i folkomröstningarna 2005 blev det två rungande nej.

Den europeiska paradoxen är att den europeiska valutan måste ha en europeisk stat och denna stat måste ha demokratisk legitimitet, men när man låter de europeiska folken rösta säger de nej. Överallt straffas nu politiker som anses sätta Europas intresse före den egna nationen.

Det finns ingen möjlighet att bygga en överstat i dag. Barroso önske­tänker.

Eurons famlande efter en stat går dock vidare och kanske håller den långsamt men säkert på att hitta en. Att eurons räddningslån i går fick klartecken av den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe, med stränga krav på ökad parlamentarisk kontroll, är ytterligare ett steg mot den enda räddning som nu återstår för euron: att bli en tysk valuta. Om Tyskland kan hitta ett sätt att skapa tysk demokratisk legitimitet för valuta­unionens ekonomiska politik och tvinga andra euroländer att följa efter finns det en chans.

PM Nilsson

kulturen@expressen.se