Pengar får världen att snurra runt och återvinningsmaskinen går på högvarv i kalenderfabriken. Strax mer om stålarna, men är inte Sara Kadefors radiokalender bara en försvenskad version av Neil Gaimans
Coraline? Det tänker jag efter att ha genomlyssnat fyra avsnitt. Tv-kalendern å andra sidan,
Tjuvarnas jul, marknadsförs som en julsaga i Charles Dickens anda.
Upphovsmännen Stefan Roos och Per Simonsson har tidigare spottat ur sig i tveksamma produktioner som
Kommissarie Späck, Doktor Mugg och
Hem till Midgård så det var med onda aningar som jag började titta på de första fem delarna.
Fördomarna kommer på skam. Roos och Simonsson verkar må bättre av uppdraget empatisk julsaga än mustigt spex. Det är inget litterärt mästerverk, men karaktärerna är bra, med blinkningar till Astrid Lindgren. Här finns en kommandora i klappsnapparnas madam, en Lina i grannpigan Gerda, Kling och Klang i det klantiga polisparet Jansson och Jönsson. Gustaf Hammarstens Kurre och Tea Stjärnes Charlie är ett rörande par som för tankarna till Alfred och Emils bästa ögonblick.
Mathilda Lindström, Katrin Sundberg, Samuel Ram och Lennart Jähkel. Foto: Johan Ljungström
De luggslitna alltmer mysigt framtonade tjuvarna stretar på i värsta julstämningen pådrivna av sin barska matrona, buskisdrottningen Siw Carlsson. Snön yr och ibland kommer det till och med moln av andedräkt ur munnarna. Förra sekelskiftets klassamhälle känns som en adekvat spelplats 2011. När Kurre, den ensamma pappan, med det godaste hjärtat i världen, står där med de 300 riksdalerna ur en stulen börs speglar han precis samma problematik som den ensamma mamman i Sara Kadefors samtidskalender för radions P4. Båda berättelserna speglar på sitt sätt EU-medborgarens ångest för den galopperande finanskrisen och det befintliga Carema-samhället.
Medan Roos och Simonsson investerar all sin kärlek i samhällets olycksbarn börjar Kadefors med en alltför dyr önskelista och förflyttar så småningom sin saga till kontrasterna på ett slott där hon fortsätter att spinna sin berättelse kring teman som konsumtion, fattigdom, tablettmissbruk, matneuroser och (jorå!) sophantering. Det är både roligare och mer spännande än vad det låter.
Lennart Jähkel tycks mellan de välsmakande tuggorna vara den mest jovialiska överklasspappa, men visar sig vara en konflikträdd stressätare som ideligen måste trösta sig med en barbershop-sjungande huskör. Pappor får i allmänhet aldrig vara förebilder i svensk barnkultur. Inte mammor heller. Föräldrar är om inte frånvarande så fåniga eller tafatta.
Jag tänker att det där är en bra ventil ut från den vuxenstyrda vardag som i bästa fall är kvävande i sin välvilja och i sämsta fall förtryckande. Och i vanliga fall bara lite lagom så där. Men jag oroar mig ändå för lucka 24. Hur ska det sluta lyckligt nu när fattigdomen är temat? Som en Hollywoodsaga, eller som hos Astrid Lindgren där fattighjonen fick komma och äta julmat en enda gång?
