Amanda Svensson läser Beate Grimsruds nya roman En dåre fri.
Mångprisade Beate Grimsrud, kanske mest känd för barndomsskildringen Jag smyger förbi en yxa, har en alldeles egen röst. Hennes språk pendlar mellan en korthuggen, nästan barnslig dagboksprosa och explosioner av säregna lyriska bilder. Hennes ämnen är ofta mörka och aldrig okomplicerade.
Nya romanen En dåre fri handlar om författaren Eli, men också om killarna som bor inuti henne. Espen är den gråtande, Emil den sportande, Erik den aggressive och Prins Eugen den fåfänge.
Att de alla är killar är ingen slump – ett löpande tema är Elis längtan efter en asexuell androgynitet. I takt med att Eli växt upp har killarnas röster dykt upp en efter en, som ett sätt att överleva. Men rösterna är också destruktiva och tar periodvis kontrollen över Eli.
Hon blir en firad författare och filmare, har vänner och en lägenhet, men kampen mot rösterna – liksom mot psykvårdens tvångsinskrivningar och övermedicinering – tar aldrig slut.
Det krävs antingen mod eller övermod för att ge ut en roman om en schizofren författare vars biografi bär fler än enstaka likheter med ens egen. Eli ger ut samma böcker som Grimsrud, gör samma filmer och vinner samma priser.
Om också de psykiska problemen är något självupplevt kan man förstås inte veta, och det är inte relevant för romanen i sig – om än för en metalitterär diskussion som Grimsrud
flirtar med när hon i slutet av romanen låter Eli börja skriva just en roman om sina röster.
Hursomhelst är En dåre fri en gestaltning av psykisk sjukdom som känns äkta och mänsklig. Här finns en skickligt utförd koppling mellan romanens språk och Elis kamp, mellan styrka och skörhet, ljus och mörker, tvära kast som framträder tydligt i meningar som den här: ”Jag dyker ner i det glittrande vattnet bara iklädd ett plåster på rumpan”.
Intensiteten och tempot som alstras av kontrasterna förtas dock ibland av ett nästan slaviskt redogörande för Elis alla förehavanden. De många mötena med KBT-terapeuten Jonatan drar också åt det opersonliga, kanske för att Jonatan aldrig blir en människa utan förblir en snusande stillbild av den nya tidens terapi.
Dessa skönhetsfläckar åsido är En dåre fri en imponerande roman. Den sätter sig kroppen och huvudet, blir en kvardröjande röst som pockar på uppmärksamhet.