En sentida samnordisk utväxt på bröderna Karamazovs släktträd kan just nu beskådas i ett jättelikt cirkustält på Mölleplatsen i Malmö. I mitten av augusti flyttar brödratrion med entourage till Köpenhamn, och det finns all anledning att följa efter dem dit om man har missat Malmövisiten.

Men det är islänningen Gisli Örn Gardarssons iscensättning av den amerikanske filmmanusförfattaren Richard LaGraveneses första pjäs för teatern som är värd biljettpengarna, inte pjäsen som sådan. Den kokar ihop dramaturgiska ingredienser från många olika håll, förutom Bröderna Karamazov främst Shakespeares Stormen och Thomas Vinterbergs Festen, med biblisk mytologi som buljongtärning och en nypa Tjechov (Tre systrar) och ett stänk Molière (Misantropen) som kryddor.

Här är en ö och här är en far (Waage Sandø), som bjuder hem sina tre söner och sin dotter till vad de tror vara hans dödsbädd, men som till deras förtvivlan i stället visar sig vara hans bröllop med Gilda (Pia Örjansdotter), jämnårig med dem själva. De tre brödernas karaktärer – och nu använder jag ordet som det bör användas på svenska – motsvarar på ett ungefär bröderna Karamazovs. Yngste sonen Alex (Vikingur Kristjánsson) är djupt troende, mellansonen Johann (Fredrik Gunnarsson) cynisk tvivlare och äldste sonen Mikael (Ólafur Darri Ólafsson) en lebeman som frälsts till den främlingsfientliga asatron av sin fru. Alla bröderna hatar sin allsmäktige far Magnus som avlat dem med olika mödrar, en despotisk Prospero på sin ö, där han lever med sin betjänt som passande nog heter Christer (Pauli Ryberg).

Nog om intrigens förutsättningar och förvecklingar. Det är det som sker på och ovanför arenascenens gröna matta – scenografi Bórkur Jónsson – som får åskådaren att tappa hakan. Bastard är den första föreställning jag har sett där entréer och sortier lika ofta sker vertikalt som horisontellt. Skådespelarna klättrar, klänger och hänger med lika mycket vighet som dödsförakt i stålrörskonstruktionen som bildar tak. Två av dem (Kristjánjsson och Ellen Fosti) låter sig falla från tre meters höjd i en vattenfylld brunn, i vilken Håkan Paaske tycks sänka sig för gott.

Förutom Malmö stadsteater medverkar två isländska och en dansk teater i projektet, som är berömvärt för sina samnordiska ambitioner och modigt genom att våga sig på en nyskriven pjäs och inte bara griper efter första bästa klassiker överst i högen. Att resultatet har blivit mera spektakulärt än tänkvärt i någon djupare mening får man ta med jämnmod.