BERLIN. Bortom kamerablixtarna och de skinande röda mattorna i de hyperkommersiella nöjeskvarteren kring Potsdamer Platz är det ganska grått så här års. Särskilt kring dieseldoftande trafiknoder. Jag tog morgontåget till Bahnhof Zoo i onsdags och mötte ett hundratal tyska barn (men ingen David Bowie). Vi var på väg till världspremiären av
Örnjägarens son, en svenskproducerad sedelärande historia om mongoliska herdebarn.
Publiken verkade gilla kamelerna i inledningen, men snart tappade ungarna tålamodet med filmens neokolonialistiska bismak – eller om det bara var den tilltagande kamelbristen?
Faktum är att många av de svenska bidragen i årets upplaga av Berlins filmfestival, som avslutas i morgon, riktar sig till eller handlar om just barn. Inte bara tävlar sex av de tio svenska filmerna i barn- och ungdomsklasserna, även filmerna för fullvuxna utgår från ungas verklighet. Förutom
Örnjägarens son och
Mamma Mu och Kråkan för de mindre, har bland annat
I taket lyser stjärnorna, Flickan och
Man tänker sitt visats på festivalbiograferna. Och så Lukas Moodyssons
Mammut, som trots sin gigantiska ansats ändå landar i omsorgen om de små.
Så hur mår barnen i de svenska filmerna?
Frågan torde vara av särskilt intresse i Tyskland. När konservativa familjeministern Ursula von der Leyen för ett par år sedan inledde ett reformarbete av den tyska barnomsorgen sneglade hon på Sverige: pappamånader, föräldrapenning och en halv miljon dagisplatser. En hetsig debatt blossade upp och sociologen Gabrielle Kuby hävdade i ett uppmärksammat uttalande att vart tredje svenskt dagisbarn lider av psykiska störningar.
Hon lär få ny ammunition till sina salvor mot offentlig barnomsorg av de svenska festivalfilmerna. Vart tredje svenskt filmbarn verkar faktiskt lite rubbat. Men framför allt är de övergivna.
Filmvetaren Malena Jansson konstaterade häromåret i sin avhandling att ungarna i svensk barnfilm fram tills nu fortfarande mest ätit metaforiska kanelbullar i en idyllisk Bullerby. Hon önskade att filmerna kunde få lämna det fredade paradiset och tillåta sig lite mer konstnärliga utsvävningar, att svenska barn skulle få sin egen
Farväl Falkenberg.
Fredrik Edfeldts ljuvt sommarlovsbleka regidebut
Flickan är just den filmen. Vissa kommer kanske tycka att 90-talsdramat är Carl Larssonskt instängt, men det ordfattiga berättandet för mjölkpaketsnostalgin mot en stundtals paralyserande sorgsenhet.
Ett läkarpar åker på biståndsresa till Afrika, och eftersom nioåriga dottern är för ung för att följa med blir hon trots protester lämnad hos mostern på landet. Men när mostern drar på segelsemester med sin pojkvän måste filmens namnlösa flicka klara sig helt på egen hand. Ensam möter hon sommarens plågor – hunger, ensamhet och svek.
Den halländska naturhymnen
Man tänker sitt har välförtjänt hyllats på festivalen för sin poetiska ton och ”postindustriella melankoli”. Vi känner igen den samtidigt kärleksfulla och klaustrofobiska skildringen av villaområdet och dess utkanter. Här går elvaårige Sebastian omkring ensam och sprider brådmogna sentenser om vuxenvärldens tillkortakommanden.
Och i
Mammut, skoningslöst utbuad vid sitt möte med den internationella pressen, blir alla barn övergivna. Gloria lämnar sina barn på Filippinerna för att passa det barn som amerikanerna Tom och Allison lämnat för affärsresor i privatjet och journätter på akutavdelningen.
Att termen Das Bullerbü-Syndrom kommit att beteckna den tyska förhoppningen om att finna ett förlorat Heimat i den svenska barrskogen, antyder att kärleken till fornstora Astrid Lindgren-filmer alltjämt är stor. Men tyskar som förväntat sig romantiska Bullerbyidyller i de svenska festivalfilmerna måste ha blivit besvikna.
De svenska filmerna presenterar inte några lösningar på problemen med den samtida västvärldens outsourcade föräldraskap. Här får barnen klara sig bäst de kan med lite hjälp av mostrar, grannar och filippinska nannies.
Då tycks det enklare i Mongoliet. Där blir allt bra om barnen bara gör som deras föräldrar säger åt dem. Sensmoralen i
Örnjägarens son är att mongoliska tonårsherdar som längtar efter det urbana Ulan Bator gör bäst i att stanna på stäppen och upprätthålla sina mångtusenåriga traditioner. Gå tillbaka till din get, helt enkelt.
Kanske är det här de tyska familjepolitikerna borde hämta sin inspiration. I stället för pappamånader – subventionerade husdjur?
Jonas Holmberg
kulturen@expressen.se
Jonas Holmberg är redaktör för filmtidskriften FLM och ny skribent i
Expressen.
