För ett par år sedan tolkade Barbro Lindgren tidens och naturens tecken som att det var dags att ta sig an lite filosofer hon försummat i ungdomen. I Ingenting hände, två gånger (2011) fick det mest bli Nietzsche och Kafka. I uppföljaren Även en ihålig nöt vill bli knäckt har filosofgalleriet utökats med Heidegger, Kirkegaard, Sartre, Pessoa och en hel rad andra. Nu jävlar, liksom. Den lakoniska humorn är sig lik, liksom blicken för absurda och gåtfulla detaljer i omvärlden. Det vill säga Glömminge, Öland. Ett visst falukorvskinn spelar fortfarande en lika central som dunkel roll. Den här boken är bitvis ganska knäpp och mysko. Bristen på vördnad för storheterna är finurligt och medvetet bondsk.

Lindgren blandar självbiografiska återblickar – tiden vid Konstfack, en koncis skildring av ett äktenskap, ett par släktingars sorgliga livsöden, man får också veta att Lindgren skrev en version av Bambi som liten – med filosofiläsning, promenader med hunden Mimmi ("Vad är det här för en liten humla som är så nöffig och fin") och många djurräddningsaktioner. De senare tillhör bokens höjdpunkter, tycker jag. Skalbaggsräddningar. Undsättning av talgoxungar i nöd. En spindel fiskas upp från botten av en igelkotts vattenskål.

En del milda misantroper bär ju med sig sådana impulser från barndomen. Lindgren vänder på dyngbaggar också.

Man får nog säga att hon värderar naturen snäppet högre än filosofin. Men inte på något kulturhatiskt sätt utan mer likt en zenbuddhist.

Ska man nu genrebestämma boken så kan den kallas för ett drömmeri, efter Rousseaus stilbildande En enslig vandrares drömmerier: blandning av reflektioner, minnen och iakttagelser under promenader.

Vilka filosofer faller då i god jord och vilka inte? Nietzsche har fått låna en mångtydig rad som titel till boken. Sartre, som Lindgren avfärdat som en outhärdlig mallgroda innan hon läst honom, blir lite uppvärderad. De som kommer rantande med metafysik däremot blir inte lika väl emottagna. Swedenborg är ju "helt insnöad på andar".

En spindelvävslätt mystik utan religiösa förtecken går ändock som ett stråk genom boken. Inga mirakel men prosaiska små under glimtar till ibland. Det är anspråkslöst och ibland lite förnumstigt kanske, men det är inte fy skam.