När jag försöker gå protesterar en kvinna som vet: "Då missar ni allt det roliga".
GUNILLA BRODREJ
dansar och ler i Örnsköldsvik
MUSIK
BENNY ANDERSSONS ORKESTER | Parken, Örnsköldsvik
När vi lämnar Örnsköldsviks Folkets park och kryssar mellan felparkerade bilar och uppställda bussar med avgångar mot Kramfors, Umeå, och Sundsvall spelar fortfarande Benny Anderssons orkester inifrån parken. När jag försöker gå protesterar en kvinna som vet: "Då missar ni allt det roliga". Och som ett barn som är rädd att gå miste om den finaste presenten slår man sig ner igen och tindrar. Men först en annan bild.
I mitten av juni gjorde Ann-Katrin och jag ett besök i Söderköping. Vi besökte St Laurentii vackra gamla kyrka och tände varsitt ljus för varsin avliden förälder. Det här låter kanske både banalt och krystat, men jag bläddrade fram Benny Anderssons sorgmarsch från den nya skivan på min telefon, och kyrkbänken fungerade som resonanslåda när musiken fyllde rummet till en sorgsen procession för klezmeraktig klarinett, dragspel och mandolin. Vi behövde nåt att gråta till. BAO togs i bruk och funkade.
På Facebook uppstod en indignerad tråd apropå nämnda marschs prognoser att bli brukad som begravningsmusik i framtiden. Det är bara en tråd, men ändå. Alla kan inte älska Andersson, men han tycks ha passerkort till de allra flesta svenskars hjärtan. Vägen är väl upptrampad genom ABBA, folkmusiken och det stora vemodet. När BAO nu spelar upp till dans för tionde året i rad och återanvänder gamla dängor av Jules Sylvain, Kalle Moraeus ylar (för vilken gång i ordningen?) "O sole mio", allsång uppstår i "Gamle svarten" och när Tommy Körberg river av Hepstars slagnummer "Cadillac" är publiken fullständigt chanslös. Som om inte det skulle räcka öser man på med en febrig spelmansstämma tills man varken vet schottis eller polka längre. Danspubliken studsar upp och ner i en allt vildare dans. Och sedan blir det plötsligt scenbyte och ett stycke dödsångest i form av låten "Jag hör..." från nya skivan. Björn Ulvaeus text beskriver en människa med ena foten i graven.
På samma skiva finns Kristina Lugns och Benny Anderssons kärlekssång för Victoria och Daniels bröllop. Helen Sjöholm sjunger den så avväpnande vackert. "Jag vilar glad i din famn". Rakt upp på bröllopstoppen.
På det medhavda dansgolvet, som sluttar betänkligt på det naturliga underlaget i Ö-vik, dansar unga och gamla, på- hejade av musikerna, en mänsklig blåsbälg som tuttar fyr på publiken. Jag hittar en avlägsen bekant från en ångermanländsk by där jag har varit varje sommar sen jag var två. Vi dansar "Monas vals", han har vitt hår och är rak i ryggen som en fura. Varje fredag åker han och hans fru till Kustladan i Ullånger och dansar gammaldans.
När Benny Andersson samlar sina mannar, de vid det här laget allombekanta skickliga instrumentalisterna, samt vokalisterna Helen Sjöholm och Tommy Körberg så måste även den folkskyggaste gnällspik kapitulera. Hjärtligt är bara förnamnet. Den här spelningen som inleder tioårs-jubilerande BAOS sommarturné är som en enda hyllning till den gemenskap som uppstår när man spelar, sjunger och dansar tillsammans. Jag vet inte vem som har roligast, publiken eller musikerna.
Till sist måste vi bryta upp, ett lämmeltåg av rödkindade människor strömmar ut från spelplatsen med hopfällbara stolar under armarna. Musikerna håller fortfarande på med extranummer. Vi vandrar ner mot staden när ett vitt sken syns inifrån publikhavet där vi anar att musikerna vandrar kring och underhåller dem akustiskt. Nu är de ett med BAO och tvärtom. Nu uppgår de i Nirvana. Just det roliga missade vi.
