Nyligen sällade sig The Economist till Millenniumtrilogins internationella hejarklack. Fattades bara det. Det börjar kännas apart att inte begripa varför böckerna om Mikael Blomkvist och Lisbet Salander blivit Sveriges främsta litteraturexport.
Inte för att jag har något emot kriminalromaner som genre. Jag har konsumerat en hel del finessbefriad underhållningslitteratur, tidsfördrivsläst fyrkantiga berättelser där hjältar och hjältinnor är goda (på ett coolt sätt) och skurkarna überonda.
Ja, jag förstår att kommersiellt effektiva bladvändare säljer sig själva, att de ofrånkomliga filmatiseringarna ytterligare triggar försäljningsmaskineriet. Och allt som säljer blir intressant, sensation och fenomen.
Men vad jag inte alls begriper är varför Stieg Larssons produkter redan från början fått en image som samhällskritiska, feministiska, som något upphöjt och bättre än annat i genren. Lisbeth Salander beskrivs rentav som en förebild. Vilket i och för sig är en välkommen omväxling till den utbredda kvinnliga vanan att tala om Pippi Långstrump som idol. Som om det vore föredömligt att ”inte vilja bliva stur”.
Det är ju inte ens trovärdigt, de välkammade karriärkvinnor som påstår sig gilla Pippis livsstil skulle aldrig drömma om att strunta i regler och konventioner. Om den föga anpassliga Pippi verkligen hade fungerat som förebild skulle vi sannolikt ha sluppit mycket livspusselbekymmer och utbrändhet.

Lisbeth Salander är lika ensam som Pippi, men problematisk på ett annat sätt – att ha Salander som idol är som att beundra George W Bush. Likt USA:s förre president representerar Lisbeth Salander en skrämmande syn på rättskipning. Bägge tar sig rätten att hämnas, döda och tortera; allt för att straffa de onda. Det är svårt att glömma tv-ögonblicket när Bush pep att ett av hans motiv för att starta krig mot Irak var att Saddam Hussein ”försökte döda min pappa”.
Och Millenniumtrilogins bärande intrig är som de flesta vet att Salander hämnas övergrepp och våld hon har utsatts för. Man kan förstå hennes drivkrafter – men det är ändå produktplacering av en primitiv, blodig tolkning av rättvisa.
Inte för att fiktivt våld smittar och omsätts i reell våldsutövning. Men jag undrar ändå vad det säger om det omtalade allmänna rättsmedvetandet att Salanders slaktarturné och tatueringstortyr får så varma applåder.
Dessutom är hämnandet ännu ett exempel som motsäger att Millenniumtrilogin skulle vara något utöver det vanliga. Den ensamme hämnaren är ett uråldrigt koncept, den kvinnliga hämnden (rape revenge) numera också uttjatad, om än fortfarande ansedd som mer rättfärdig – lite gulligare och sexigare. Det är snarare gyttjebrottningsvarning än radikalfeminism över den fiktiva kvinnliga hämnden.
Väl inne på feministspåret är Blomkvists maniska framgång hos kvinnor ännu en påfrestande banalitet. Alla faller för honom, på ett okomplicerat sätt, gift kvinna inga problem, äkta maken förstår och blir kompis.

Också Salander som, för säkerhets skull, har beskrivits som på samma gång lesbisk och känslostörd, tänder på Blomkvist. Slutet av Män som hatar kvinnor är som kopierat från unkna herrgårdsromaner, där våpiga fruntimmer överraskas av sina plötsliga passioner.
Det må vara harmlöst att en författare lever ut erotiska drömmar genom en fiktiv gestalt, men de trubbiga personskildringarna och Allersromanrelationerna gör det ännu mera gåtfullt att Stieg Larsson anses så speciell i sin genre. Albinoskurkar utan känsel finns redan i oräkneliga actionfilmer och de andra skurkarna är blåkopior på annan svensk deckarproduktion:
Mäktiga Män som sexbrottslingar.
Dom Där Uppe i maskopi med Den Undre Världen.  
Jag har funderat över om en framgångsförklaring finns i att Salander ska föreställa en skicklig hacker, att det finns en i-världshunger efter att tröstläsa om datorer som aldrig krånglar. Men den tesen håller inte, den heller.
Också aparta datortalanger finns redan i massupplaga; tv-deckare och thrillers myllrar av osannolika uppkopplingar och integritetskränkande intrång.
När det gäller det internationella triumftåget återstår då en tunn liten förklaringstråd. Kan det vara så att töntig personteckning och banala intriger blir snäppet bättre av att översättas?
Man kan åtminstone tänka sig att det är svårt att exakt överföra torftighet från ett språk till ett annat. Vilket skulle förklara exportframgångarna inte bara för Millenniumtrilogin, utan också för stora delar av det svenska deckarundret.