Granskare. Precis som i "Jorden de ärvde" ägnar sig Björn af Kleen i "Lucke & Lull" åt att undersöka verkligheten bakom den svenska självbilden. Foto: Anna-Karin Nilsson Foto: Anna-Karin Nilsson
Granskare. Precis som i "Jorden de ärvde" ägnar sig Björn af Kleen i "Lucke & Lull" åt att undersöka verkligheten bakom den svenska självbilden. Foto: Anna-Karin Nilsson Foto: Anna-Karin Nilsson

Bakom Bonniers

Publicerad

Björn af Kleens nya bok är berättelsen om en familj, ett medieimperium och en arvstvist.

Katrine Kielos följer en välskriven och känslig jakt på socialt och kulturellt kapital.

Det var en gång ett land där folk köpte tidningar. De inte bara läste dem - de betalade för dem. Och en familj byggde sitt imperium.

1929 hade Tor Bonnier köpt Åhlén och Åkerlund, ett av Nordens största veckotidningsförlag. Här börjar Björn af Kleens bok "Lucke & Lull".

Den slutar klockan tre på natten den 29 maj 2013 när Jonas Bonnier har fått sparken som koncernchef för Bonnier AB.

"Lucke & Lull" är å ena sidan en berättelse om ett företag, å andra sidan en berättelse om arv. Titelns Lucke och Lull syftar på Lukas Bonnier och Margareta Toss. Tidningsmannen från den fina familjen och Kamratpostens marxistiska chefredaktör.

1962 får de dottern Anna.

Hon föds utanför äktenskapet och boken följer hennes misslyckade strid för att få ärva delar i familjeföretaget.

I rätten argumenterar familjen Bonnier för att Anna Toss saknar det "sociala och kulturella" kapital som krävs för att få ärva en del av bolaget. Björn af Kleens bok ger sig ut på jakt efter vad detta "sociala och kulturella kapital" egentligen är.

I de arvsregler som Bonniers tillämpat i ett halvsekel är Anna Toss oäkta. Hon har inte sedan barnsben inlemmats i den bonnierska liberala traditionen och skulle därmed vara ett hot mot ägargemenskapen.

I sin förra succébok "Jorden de ärvde" visade Björn af Kleen hur den godsägande svenska adeln tillämpar slutna och systematiskt orättvisa arvsregler. Bakom den svenska självbilden som modernt land blottlägger han en feodal värld av privilegier.

Angreppssättet i "Lucke & Lull" är liknande.

Bakom det moderna svenska Bonniers berättar han en historia om en familj som håller ihop utifrån mycket gamla traditioner. Handlar det om pengar? Eller, om julmiddagar i porträttgalleriet på Nedre Manilla? Hur kan det komma sig att familjen Bonnier å ena sidan uppmuntrar sina delägare att arbeta inom företaget, å andra sidan trycker hårt på vikten av meritokrati?

Är Peder Bonnier tung chef inom Bonnier Tidskrifter eftersom han heter Bonnier, eller för att han varit toppstudent på London School of Economics och Stanford? Hade Peder Bonnier haft råd att vara toppstudent på London School of Economics och Stanford om han inte hade hetat Bonnier?

Bokens mest minnesvärda delar handlar om den svenska veckopressen i mitten av förra seklet. Å ena sidan perfekt skurna kashmirkostymer och doft av tungt rakvatten, å andra sidan mintcigaretter, sega råttor och jeans. Björn af Kleen beskriver stilsäkert en värld i brytningen mellan patriarkat och 1960-talets frigörelse. Där frigörelsen och det gamla patriarkatet ofta går in och förstärker varandra. Kvinnor kommer ut på arbetsmarknaden och tjänar pengar, samtidigt har redaktörer rätt att konsumera sin kvinnliga personal.

Boken beskriver sexuell makt och ekonomisk makt. Ett svenskt folkhems "Mad men".

Björn af Kleen kan som få andra kombinera naturlig auktoritet med känslighet för små absurditeter. Han fokuserar ofta på yta men lyckas genom att beskriva kläder och statussymboler också komma nära de han skildrar.

Bokens problem är att den kräver ganska mycket förkunskaper. af Kleens sätt att berätta historien utgår från att läsaren kan hålla ordning på namnen och de olika generationerna av Bonniers. Kan man inte det tvingas man hela tiden bläddra fram och tillbaka till det bifogade släktträdet.

Samtidigt ger förstås alla namnen en bild av vilket litet land Sverige är.

"Om Peders pappa och Emelies styvfar kommer över på en drink på Eriksbergsgatan befinner sig ordföranden för Bonnierkoncernen och ordförande för Electrolux, LKAB, Saab och SEB i samma Stockholmsvåning."

De små bonniersarna fostras in i en kultur och en tradition som är helt nödvändig för företagets överlevnad. Samtidigt kan detta ideal slå mot dem själva. Björn af Kleen skildrar hur nostalgi över vad Bonniers var på 1950-talet får Jonas Bonnier att göra de katastrofala investeringarna i den amerikanska veckotidningsmarknaden strax innan finanskraschen 2008. Bonniers köper magasin om yachting, fiske och snowboard samtidigt som läsarna överger dessa för att börja hänga på internetforum i stället.

Björn af Kleen avhåller sig från att dra slutsatser om mediemarknadens framtid eller diskutera den Bonnierska mediemakten. Det är inte den typen av bok. "Lucke & Lull" är välskriven, annorlunda och väldigt bra som den är.

Däremot önskar man att af Kleen gav sig in på några vidare reflektioner gällande det "sociala och kulturella kapital" han hela tiden försöker förstå. I "Lucke & Lull" beskriver han hur han börjar ångra att han inte gick på Handelshögskolan.

Som läsare är det svårt att förstå varför. Bilden av eliten som han ger i boken är inte särskilt smickrande: varför vill han vara en del av den?

Bokens klaraste företagsanalys kommer från Bonnier AB:s tidigare vd, Bengt Braun. Han talar om vikten för ett medieföretag att attrahera rätt talanger, redaktörer och skribenter.

För: "Direktörer kan man alltid hitta."

Det är en väldig tur att Björn af Kleen aldrig började på Handelshögskolan.

 

Expressen har tidigare publicerat utdrag ur Björn af Kleens bok "Lucke & Lull - arvet efter en Bonnier". Ett utdrag kan du läsa här och här kan du läsa en bearbetning av ett kapitel i boken.

Katrine Kielos
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag