I CENTRUM. Makode Linde väcker debatt igen med utställningen "Negerkungens återkomst" på Kulturhuset i Stockholm. Utställningen kallas på sajten nu bara för "Makode Linde". Foto: Matilda Rahm
I CENTRUM. Makode Linde väcker debatt igen med utställningen "Negerkungens återkomst" på Kulturhuset i Stockholm. Utställningen kallas på sajten nu bara för "Makode Linde". Foto: Matilda Rahm
Ett av verken på utställningen. Foto: Makode Linde
Ett av verken på utställningen. Foto: Makode Linde
Valerie Kyeyune Backström. Foto: Michaela Hasanovic
Valerie Kyeyune Backström. Foto: Michaela Hasanovic

Makode Linde: "Mina hatare är rasister"

Publicerad

Makode Linde är i hetluften igen efter bråket kring namnet på sin nya utställning "Negerkungens återkomst".

Valerie Kyeyune Backström träffar en konstnär som vägrar ge några raka svar om svarthet, konst och rasism.

– För första gången i mitt liv är jag mer rädd för att bli nedslagen av svarta personer än av vita.

Konstnären Makode Linde, aktuell med utställningen "Negerkungens återkomst", och jag sitter i en soffa med färgglada kuddar i Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Konstchefen Marianne Lindberg De Geer har just hoppat av, bland annat på grund av kontroverser kring titeln på utställningen som vd:n strök från affischerna.

Jag har dubbla känslor inför Linde. När hans omtalade black face-tårta skars i bitar blev jag försiktigt hoppfull om en totalt orädd radikal konst. Jag trodde mig förstå vad som pågick: en blixtbelysning av den rasism som i kulturella rum för alla närvarande utom en själv är så fördold. Genom Lindes performance och de glada skratten i rummet hördes plötsligt det obehagliga.

Men i efterskalven av diskussionen, och Lindes egna utsagor och försvar som tedde sig alltmer förvirrade och motsägelsefulla, blev det svårare. Istället för att förfina eller åtminstone fördjupa det som skedde, vände han; ingen i rummet var problematisk, ingen rasism verkade finnas. Alls. Och kvar lämnades jag med känslan: vad var då poängen?

 

När jag möter honom har drygt tre år gått sedan tårtskandalen.

– Nu vet jag ju att det finns ett gäng människor som är taggade på att bli kränkta oavsett vad jag gör. All konst är ju politisk. Men vissa säger att jag legitimerar ett rasistiskt uttryck. Som du såg på Facebook-sidan försöker jag föra in ett samtal om intention och kontext, säger han.

Det är märkligt att läsa i trådarna på vernissagens event på Facebook. Det påminner mer om Flashback än en diskussion om en konstutställning. Det är också svårt att inte fastna vid hur Lindes administrerar samtalet; inlägg av kritiska svarta personer möts med hån och förlöjligande. De vita som skriver n-ordet möts med likes eller tystnad.

På Makode Lindes egen sida skriver han om kulturministern: "det bästa med Alice Bah är självklart att hon är en svart maktkvinna som INTE ger mig kalla kårar (lex Condoleezza, lex familjen Sabuni)". När jag ber honom fördjupa tar det stopp.

– Mina intentioner är att göra intressanta konstverk. Och jag tycker det är att ge kritikerna för mycket, och frånta dem möjligheten att tänka. Så länge jag förklarar allt för dem så kommer de aldrig att börja tänka själva, utan sitta där som hjärndöda zombies.

Linde är charmig och rolig och alltid smått ironisk. Han säger att han vill prata om konst, men det visar sig svårt. Allt stannar vid öppna meningar, sådana där som politiker slänger sig med, men nu i konstretorisk utstyrsel; sådana som kan betyda allt och ingenting. Kontext, intention, process. Hur länge ses jag och Linde? En dryg timme. Mycket tid ägnas åt att diskutera hans svarta kritiker och hur dumma de är.

 

LÄS OCKSÅ: Varför duger inte Makode Linde?

 

– Jag tror att det är brist på konstförståelse hos dem. De har uppenbarligen inte koll på de svarta konstnärer som är kända internationellt, vad de har gjort och hur de har mottagits. För att om de hade det, då skulle de ju förstå att jag snarare verkar inom en kanon av få, men befintliga, svarta konstnärer.

Att svarta konstnärer använder sig av rasistiska stereotyper är mycket riktigt inget nytt. Men att de inte har fått kritik stämmer inte. Tvärtom har det pågått en debatt sedan 1970-talet. Giganter som den amerikanska konstnären Kara Walker, mest känd för sina stora, svartvita väggsilhuetter som visar scener från den amerikanska södern, har ständigt mött debatt.

Användandet av stereotyper riskerar alltid att reproducera det rasistiska trauma de vill klä av eller omstörta, och ännu mer komplicerat blir det när man betraktar vilka som utgör konstpubliken och marknaden. Rasistiska stereotyper blir åtråvärda objekt för vita köpare. Men Linde verkar ointresserad av att på allvar problematisera effekterna av sina egna verk.

 

Jag är däremot intresserad av varför ett Sverige och en kulturelit som annars skyggar för diskussioner om rasism så okritiskt älskar samtalet när det förpackas som hos Linde.

– Jag kan tänka mig att det kanske blir tydligare att se vad bilden faktiskt föreställer om man är både svart och vit. Många av de kränkta svarta som kritiserar mig är inte födda i Sverige, har inte en mixad härkomst. Om man går in och kollar vad många av mina haters skrivit, så är det ju många av dem som är rasister. De hävdar att konsten beror på att jag inte har kontakt med mitt svarta jag och att jag gör den här konsten för att vinna poäng hos de vita som jag så gärna vill tillhöra, säger Makode Linde.

I nästa mening anklagar han Kitimbwa Sabuni, ordförande för Afrosvenskarnas riksförbund, för att tro på rasegenskaper. Senare använder han själv det tankesätt som han just har förkastat.

– Träffar man sådana här skjortnissar, som i Afrosvenskarnas riksförbund, märker man att de är typ Jimmie Åkesson. De gör mig verkligen mörkrädda i hur vit en svart person kan vara. De är ju som den inverterade versionen av "Afromantics" [namnet på Makode Lindes black face-konstverk, red:s anm.] Som en karikatyr på en vit människa i en svart kropp, säger han.

Jag tänker tillbaka på samtalets början, där Linde förklarar valet av utställningens namn.

– Jag började tänka häromveckan, det enda logiska med den här idén om att Pippi har rött hår, är att hon är albino, för hon borde ju vara mulatt. För en jättestark kvinna, med flätor som står rakt ut - förlåt vad låter det som? Det låter som en massa små afrikanska tjejer jag känner.

Det låter kanske som ett underfundigt uttalande. Men samtidigt, vad säger det om Lindes syn på svarthet och vithet? Att "afrikanska" flickor är starka och bångstyriga, och vita är väna och svaga?

Att vara svart i Sverige är i slutändan en studie i förnedring. Men för oss mixade personer verkar det så mycket enklare att möta det med skratt och distansering.

 

LÄS OCKSÅ: Mina fiender vet inte hur man bryter ner mig

 

Jag vill prata om en text av Johannes Anyuru, "Lena Adelsohn Liljeroth & Tupacs vålnad", som kritiskt ifrågasätter varför mixade ur medelklassen tillåts äga så mycket av samtalet kring rasism. Linde missuppfattar då Anyurus position som arbetarklass, men i det händer något intressant.

– Han talade utifrån ett perspektiv som, enligt min erfarenhet, bara folk med liknande erfarenheter som jag har brukar stå för. Kanske på grund av att han är utbildad, eller bara lite smartare, så kan han ändå förstå, säger Linde.

Som att det är vi med närhet till vithet, till kapital, till utrymme, som har fattat grejen: alla andra svarta är bara dumma i huvudet. Det förstärker analysen som jag först gjorde av "Afromantics": det är verk som berättar om ångesten det innebär att tillhöra gruppen svarta, såsom rasisterna har konstruerat oss.

I den konstruktionen sätts likhetstecken mellan vit och människa, och svartheten utmålas som det som håller oss nere. Men i egenskap av mixade kan vi kryssa mellan polerna, och där verkar vitheten alltid vara det utvecklade alternativet. När intervjun är över går vi ut vid plattan och röker en cigg. Jag frågar: "men är det inte en sorg att du är så avskydd av svarta?"

Han svarar.

– Jo.

Himlen är grå och kall. Människor går förbi och kollar på oss. Sen börjar han återigen prata om hur de, alltså svarta, är för dumma för att fatta och historien kommer ge honom rätt, såsom den gjort åt all konst som provocerat. Jag tar tuben hem lika splittrad som innan.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Valerie Kyeyune Backström
Valerie Kyeyune Backström

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida