Ironiskt nog ligger Backa teaters nya lokaler vägg i vägg med studiokomplexet där SVT-såpan Andra Avenyn spelas in.
Kaos är granne med Gud.
Men att Sveriges slabbigaste tv-dramatik dessutom delar gatuadress med landets mest ambitiösa ungdomsteater var en nyhet, åtminstone för mig.
För det är onekligen djärvt att, som Backa, inviga sina nya lokaler med en Dostojevskij-triptyk för kids, baserad på författarens högst barnförbjudna Brott och straff.
Raskolnikov dänger dock inte sin yxa i skallen på pantlånerskan i alla tre föreställningarna, Dostojevskij har främst haft en inspirerande funktion.

I Lars Melins Dumstrut – för lågstadieåldern – dyker den anemiske studenten exempelvis bara upp som hastigast i en spökhistoria som hämtat inspiration från teenyslashers á la halloween.
En detalj som, för övrigt, är rätt typisk för Melins anarkistiska regigärning.
För i Dumstrut trängs barnanpassade moraliska spörsmål med rena nonsensinslag där Gud bräker på göteborgska och föremål som elorglar och kontaktuttag jävlas med sina brukare.
Bakom den vansinniga fasaden lurar en rätt traditionell moralkaka om våra förhållningssätt till regler och normer, men det är framför allt infallen och spelglädjen som gör Dumstrut så njutbar.
Och extra hemma i Melins dingdingvärld tycks skådespelarna Ulf Rönnerstrand och Ramtin Parvaneh känna sig.

I den lite mer avancerade – och pessimistiska – Att döda ett tivoli är det en ung tjej som säger upp kontraktet med den civiliserade världens regler.
I ett slags missriktat klassuppror demolerar Dunja en nöjespark med en yxa, men vägrar ta ansvar för sina handlingar, vilket får katastrofala följder.
Ylva Gallon gör en känslig tolkning av sin, milt uttryckt, sammansatta karaktär. Och även om Dennis Magnussons stycke mot slutet hotar att slå över i melodrama, så stagar
Öllegård Goulos stabila regi upp textens mer problematiska delar.

Kvällens paradnummer kommer naturligtvis från Backas konstnärlige ledare, Mattias Andersson – en mastodontversion av Dostojevskijs magnum opus. En version vars första akt utan tvekan kvalar in på en fem-i-topplista över oförglömliga teaterupplevelser på den här sidan millennieskiftet.
Med ett formspråk och ett ursinne som är nära besläktade med Lars Noréns Personkrets 3:1 placerar Andersson in den klassiska berättelsen i en absolut samtid.
Maktlösheten, tröstlösheten, misären är densamma, om inte värre, än på Dostojevskijs tid.
Och i den dassiga scenbilden vandrar hålögda spökfigurer omkring, som hämtade ur någon bortglömd Kaurismäki-rulle, i väntan på – inte så mycket. För här är inte ens barnatro längre något realistiskt alternativ till verklighetsflykt.
Ändå sprakar det ordentligt om Joel Kinnamans Raskolnikov. Han gör en sensationell rolltolkning, varken mer eller mindre, och om inte det här blir hans definitiva genombrott så hade Dostojevskij trots allt rätt – då finns det ingen rättvisa här i världen.
Den som bekymrade sig för att Backas vildvuxna själ skulle gå förlorad i flytten till de flådiga rikemanskvarteren på Älvstranden kan således lugnt andas ut.
Allt är nämligen precis som vanligt.
Helt lysande.