– Är ni ett kommunistiskt gäng?
Inför Södra Bergens Balalaikors 40-årsjubileum har orkestern fått ett medialt uppsving. Häromsistens hetsade Gert Fylking i
Rix MorronZoo och ställde frågan som förvirrar medlemmarna.
Om balalajkister generellt sett är kommunister 2009?
Knappast.
1969 var däremot allting vänsterpolitik och från Södra Bergens utsiktspunkt på Södermalm i Stockholm var det mesta av kulturlivet och debattklimatet färgat i rött (även om det faktiskt fanns medlemmar i blått).
I tidens anda utvecklades också orkestern till ett demokratiskt experiment: Då som nu finns ingen formell ledare, alla turas om att leda repetitionerna, och repertoar och inval av nya medlemmar röstas igenom medelst handuppräckning.
Men de svenska balalajkaorkesterna – och det har funnits en hel del – har aldrig varit några särskilt entusiastiska anhängare av CCCP.
Visserligen genomgick den ryska folkmusikens moderland en av många kriser just 1969: USA:s astronauter lyckades få till ett ”giant leap” genom promenaden på månen. Kosmonauterna halkade efter i kampen om rymden. Men några svenska stödkonserter med balalajkavärldens paradnummer ”Månen lyser” var inte aktuellt.
Varje gång Södra Bergens Balalaikor fick en inbjudan att spela på Sovjets ambassad blev det följdriktigt diskussion om det var rätt eller fel att uppträda. En del medlemmar sa nej, andra ja, främst av praktiska skäl: goda kontakter och ambassadsprit kunde underlätta för att få tag på noter och instrument.
Orkesterns LP 1973 har ett djärvt omslag som får borgerliga ledarskribenter att flina: balalajkisterna hänger utanför en sovjetisk fabrik, där statens upphöjda hjältar Lenin och Marx ser ner på massorna.
Jag är övertygad om att orkestern under sitt besök inte gjorde några offentliga utspel mot Gulag, fängslandet av dissidenter eller det stenhårda inrikes- och utrikesförtrycket. Och det finns anledning att fundera över varför, så här i efterhand.
Men då liksom nu är Södra Bergens Balalaikor inriktade på den ryska kulturen och verklighetens folk, och den traditionellt sentimentalsvängiga musiken, ofta med texter om sex och snusk.
De populäraste låtarna är annars naturromantiska och handlar om ekar, björkar, bär. Och en och annan filtstövel.
Den sovjetiskt sönderarrangerade musiken har däremot inte varit lika omtyckt (även om orkestern med lätt ironi framfört sånger om den leninistiska elektrifieringen av landsbygden eller om stjärnarbetare och deras trevliga traktorkollektiv och sovchoser).
Under 80-talet ökade orkestern trycket för att få till en mer avancerad repertoar och högre spelteknisk nivå. I dag är låtvalet en stilblandning men det mesta sovjetkäcka har försvunnit; det är ju så trist.
Däremot minns balalajkisterna gärna arbetet för att få in mer musikteater, slitet med egna arrangemang av klassisk musik och tolkningar av Gustaf Fröding.
Liksom hur ballt det var att kompa Hoola Bandoola i hiten ”Jakten på Dalai lama” (de som har biljetter till jubileumskonserten söndagen den 25/10 på Rival i Stockholm får ett återruppståndet Hoola Bandoola som bonus).
Det är lätt att tycka om Södra Bergens Balalaikor. Inte minst för att där finns duktiga, lekfulla proffsmusiker bredvid amatörerna. Grundtanken är att alla kan spela tillsammans i grupp, att punkigt också kan vara analogt, ryskt och akustiskt, och att det blir extra kul när blåsinstrumenten är egentillverkade.
Men det som varit besvärande under 40 år är grabbigheten. Inget unikt för den här orkestern utan ett känt fenomen i Musiksverige. Även i ett balalajkagäng där jämställdheten ska vara självklar är det männen som förbluffande ofta arrangerar, spelar solo och är talesmän utåt. Kvinnorna spelar andrafiolen år efter år.
Nyrekryteringen är en annan knivig fråga. Flera av medlemmarna har spelat i över 30 år, andra har börjat tack vare spelande föräldrar. Här finns det alltså utrymme för kunniga, kvinnliga komponister med hårda fingertoppar och armbågar.
Men just den här veckan är det taskigt att gnälla. Södra Bergens Balalaikor är ett påhittigt, medelålders kompisgäng, som inte planerar för någon pensionering: Grattis på födelsedagen!/Zdnjåm razjdenija!
Maja Aase
kulturen@expressen.se
Maja Aase är frilansjournalist och före detta medlem i Huddinge-Gubbängens balalajkor, Skeppsholmens balalajkor, Gotlands balalajkor och i Moskva Järnvägsarbetarnas ryska folkmusikorkester (uppkallad efter någon bortglömd stins).
I kväll kl 18 håller Södra Bergens Balalaikor jubileumskonstert på Rival i Stockholm.
