I en fors av ord går Elfriede Jelinek till storms mot språket och lögnen efter Irak. Margareta Sörenson ser hennes tanke bli ett äventyr på Göteborgs stadsteater.
Jävla Jelinek! Henric Holmberg går ut från scenen i vredesmod. Eller är det rollfiguren Peter som slänger manushäftet? Både Henric och Peter är strax tillbaka och deltar igen i teater som är show och teveprogram med tävlingar eller nyhetsinslag, eller grekisk myt eller en installation. Allt och lite till, ofta roligt, ofta klokt, förfärligt, skärpt.
Elfriede Jelinek skrev Babel under de år på 2000-talet då hon också skrev Bambiland. Invasionen av Irak och George Bush arrogans och ignorans glödgade Babel som skrevs i två delar, senare sammanfogade. Texten består av tre fristående monologer, en flöde, en fors av ord som störtar över vår vanligaste verklighetsuppfattning med en subtilitet som inte är lite fräck. Språket avbildar varat, helt bokstavligt på scenen. Genom textflödet filtreras idéer och historia, synsätt och konventioner.
Mellika Melouani Melani har gjort precis som dramatikern Jelinek tycker att regissörer ska göra: som de vill. Hennes sinne för scenbildens styrka och för skådespeleriets bildmässighet lösgör idéinnehåll som är knepiga att hinna upptäcka när forsen skummar förbi. Apollon, som skymtar i texten, har byggts ut med myten om satyren Marsyas som tävlade med Apollon i flöjtspel, förlorade genom Apollons undantagsregler, och som straffades genom att hängas upp och bli flådd.
Därav fem nakna unga män, som satyrer, med flöjter. Därav snart klart att den upphängde och flådde Marsyas handlar om tortyrens offer i Irak.
Lager läggs på lager, det är ett helt äventyr att se vad som händer härnäst: Henric Holmberg som talar med bara vokaler. För att "Herren förbistrade hela jordens tungomål" när ett alltför högt torn byggts i Babel. I Irak. Eller Anna Wallander som läser textmassor på snålt utmätta utandningar. Kvävningsliknande som tortyr.
Det är som om Jelinek och Melouani Melani svarar på varandra. När Jelinek säger Apollon, ser Melouani Melani satyrerna och passar på att använda unga män så som unga kvinnor ofta nyttjas på teatern: snygga poser, lite kläder.
Snabbt och lätt flyger textbitarna omkring och handlar, kanske ytterst, om språket som tappar kontakten med betydelsen av ord som krig eller tortyr. Stridslarmet dånar, publiken uppmanas göra vågen. Vilket man gärna gör för så perspektivrik, intressant och spännande teater för alla sinnen. Och tankar.
