Fyra aktuella utställningar i Stockholm närmar sig slöjdtraditionen från olika håll. Salka Hallström Bornold möter både fröjd och glädjelöshet bland näverflätor och läderrustningar.
En skog av 2000 löv, smyckade av lika många människor – skolbarn, slöjdproffs, åldringar. Hemslöjdens riksförbund fyller hundra och jubileumsutställningen på Liljevalchs visar Sverige som midsommardröm.
I tre stora salar sträcker sig de många träden upp till taket, som en himmelsk version av Allsång på Skansen. Alla får plats. Alla är vi lövmakare. Du med, och jag med. Hemslöjd har naturligtvis sitt djupaste ursprung i detta körsjungande folkmyller.
Som konsthallen översatt till en maxad metafor: en brokig dunge där man kan förlora sig en stund i hur olika konsten att knyppla ett djur eller tälja ett mönster faktiskt kan te sig. Ett skelögt rådjur, en spindelbent slev. Motiven är få, varianterna oändliga.
Hemslöjd är ju myllrande. Det tangerar så – mycket: det folkliga, det opretentiösa i att ta vad man har och göra det själv. Humor, inte minst, kvinnohistoria och nya konstströmningar. När graffiti började stickas på träd – yarn bombing – skedde en korsbefruktning, typisk för de hybridformer som moderniserat slöjden.
Helena Hallströms halssmycke av äggskal på Nationalmuseum.
På Liljevalchs finns flera fina exempel på politisk hybridslöjd. Som Sara Granér och Hanna Stenmans protestgobeläng. Eller den kollektivt näverflätade Chanel-väskan, en ironisk replik om konsumismens 00-tal.
Slöjdens rötter i folktro har sina utforskare. Anette Junebros halmperuker hänger i ett fönster som burleska ritualplagg. Torsten Ottesjös insektsliknande pall har en hednisk karisma, och Lars Larssons bistra vargskulptur. Jag lär mig det mystiska glesbygdsordet "snibbskål". "Pärkboll". "Benholk". Mer naturlyrik finns i katalogen. Hemslöjdskonsulenten Kalle Forss berättar själfullt om sin skånska skog. Smårönnarna som man "gör visselpipor av", den vresiga eken och ormvråkar som "jamar på håll". Jag noterar att norrländsk björk är krokigt nog för "ölhönor och skedar". Ölhönor!
Hemslöjd som nationell identitetsskapare är en knepigare gren. Och om den här formidabelt inspirerande slöjdfesten brister någonstans så är det i "vi"-perspektivet.
Prunkande påsömsbrodyrer från Dala Floda, radikalslöjdare och samiska renkreationer saknas inte. Ett rum har vikts åt ull men inte ett hörn åt romernas rika hantverkskultur. Hur tänkte man då? Det är ett onödigt osynliggörande.
Nationalmuseums utställning Slow art är tvärtom, en hårt redigerad samling finslöjd som bjuder en svensk vinkel på den globala långsamhetstrenden. Handens intellige 
Helena Hörstedts klänning Broken shadow. ns, tyst kunskap och det arkeologiska förhållningssättet till tingen har länge varit en vogue i de kreativa industrierna – en motrörelse som inte är mindre kommersiell än tidigare stilriktningar, bara mer exklusiv.
Intendenten Cilla Robachs stilstudie av hantverkets nya roll är både poetisk och trendkänslig. Helena Sandströms sköra halsband av äggskal skulle platsa i en Li Edelkoort-happening, den holländska trendgurun och curatorn som predikat om bondkonstens återkomst sedan förra millenniet. Men Slow art är mer än en rapport från trendfronten: ett finstämt samspel uppstår mellan de minutiösa verken. Mafune Gonjos glasklänning och Helena Hörstedts brutala läderrustning speglar varandra i sin kvinnlighetstematik, från var sin ände av rummet.
Nordiska museets bidrag till jubileet är ett stenkast bort, och ändå ljusår ifrån. I utställningen Väv är slöjden just så ond som man minns den. Vävstolar står i ensamma rader, besökta av bara mig och en äldre dam som verkar ha gått vilse. Visserligen finns fantasieggande texter om ryans uråldriga anor, och om hur man förr flätade täcken av harskinn som dränkts i urin. Det hjälps inte när objekten hängts med samma patos som på Ikeas mattavdelning.
Det är lika glädjelöst som Skolslöjd en trappa upp, dit svenska folket skickat sina slöjdminnen: en antropologisk skatt som trängts ihop i en syrefattig korridor. Dopklänningar som tråcklats av flickfingrar i forna tiders husmorsskolor, leksaker som snidats av små händer. Hundra år av barnplågeri, i den sortens kvävande miljö som man helst vill glömma från barndomens slöjdsalar. Påvert tänkt.
