Dawit Isaak har i dag suttit inspärrad utan rättegång i 4 000 dagar i Eritrea. Inte fullt lika länge har svensk offentlighet brytt sig om samvetsfången, vars fall först de senaste åren har fått den uppmärksamhet det förtjänar.

Trots det, så lite de flesta av oss vet om denna diktatur på Afrikas horn.

Jag inser det under läsningen av höstens kanske främsta romandebut, svensk­eritreanen Sami Saids Väldigt sällan fin.

Berättarjaget heter Noah, och tycks ligga nära författaren själv. Noah är lite av en enstöring, som helst vill dra sig undan och läsa. Bland det första han gör på universitetet är att söka på "Eritrea" i bibliotekskatalogen: "tvåhundrafemtioåtta träffar", konstaterar han belåtet. Bara att börja plöja!

Skildringen rör sig från den sjabbiga studentkorridoren i Linköping, till rötterna i Eritrea. Fram träder landet, i all sin komplexitet och nationella skröplighet.

Förhoppningsvis kommer Väldigt sällan fin att bli en modern klassiker om migration, kultur och identitet, jämte till exempel Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött. Men de stora politiska frågorna är egentligen sekundära. I centrum står särlingen. Han som inte passar in, varken på den eritreanska släktträffen eller östgötska studentskivan.

Jag vet inte om Sami Said har något som helst mer gemensamt med Dawit Isaak än att båda är män och författare med ursprung i samma land. I dessa dagar blir ändå Väldigt sällan fin en påminnelse om skillnaden att vara här och att vara där. Om avgrunden mellan att få uttrycka sin individualitet fritt i skrift, och att bli tystad.

Karin Olsson

karin.olsson@expressen.se