Konstnären Lars Vilks får nobben av kulturvärlden med argumenten att hans konstverk – föreställande profeten Muhammed som rondellhund – är provocerande och innebär stora säkerhetsrisker. Risker ingen verkar vilja eller tror sig kunna hantera. Självcensur är inte klädsamt i den värld som ska ge rum för livet och det mänskliga.
Men det verkligt tragiska
i denna historia är att uppleva hur det publicistiska Sverige återigen gör bort sig. Läsare som undrar vad bråket kring Vilks teckningar handlar om får snällt söka upp bilderna på nätet.
Många har tagit till brösttoner om Vilks illustrationer, men tidningarna själva vill inte publicera bilderna. Efter Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrerna har rädslan spridit sig som kvicksilver. Ju större tidning desto räddare verkar redaktörerna vara.
I gårdagens DN skriver till exempel Karin Rebas att ”det vore välgörande om en eller flera institutioner högre upp i hierarkin tog på sig att visa Vilks teckningar – inte minst för att en öppen presentation skulle kunna inbjuda till en mer nyanserad debatt om konstverkens syfte och värde”.
Ännu mer välgörande vore det förstås om DN efter denna salva också själva ”tog på sig” denna ”öppna presentation”. I stället visar man en bild – på Lars Vilks!
Medan kollegor riskerar
livet för det fria ordet runt om i världen springer alldeles för många svenska journalister undan om tillräckligt många med mörkt hår ropar bu.
Vem kan anklaga dem som inte vill bli yttrandefrihetsmartyrer? Inte jag. Men det minsta man kan begära är att vi vågar vara uppriktiga och inte förtäckt talar om respekt, provokation eller ointresse. Säg det som det är. Vi är rädda! Nästa fråga är för vilka och varför.