För några år sedan jobbade jag i Svenska kyrkans tält på Pridefestivalen. Det var lite avslagen söndagseftermiddag när en uthållig pridepartajare kom släntrande. Han stannade till en liten stund för att, i korthet, framföra att Svenska kyrkan inte hade på prideområdet att göra. Inte de politiska partierna heller. ”Varför är ni här? Jag blir störd av era tält. Vi har ju fått våra rättigheter, nu vill vi festa.”
På ett sätt förstod jag honom. Det är något osexigt med de här t-shirtarna och klistermärkerna med budskap. Det är något jobbigt med påminnelsen om allt osexigt arbete som är kvar att göra. Långsam, tråkig politik.
Mitt i den här sommaren landade nyheten att hatbrotten ökar i Sverige. De främlingsfientliga är klart flest, men hathandlingar mot homosexuella ökar också. Jag läser om en kvinna som avstod att anmäla ett hatbrott.
Hon tyckte synd om förövaren, ömkade hans sunkiga världsbild. I dag skulle hon gjort annorlunda, säger hon och betonar vikten av att de här brotten kommer med i statistiken. Annars är det som om de inte fanns.
Det är något bekant med festivaldeltagarens och den muslimska kvinnans reaktioner. Något gemensamt, med mig också. Det är olusten. Obehaget att behöva identifiera sig själv som offer. I en framgångskultur är det så lätt att förväxla offer med loser, och det vill ingen vara. Bättre då att festa som alla andra har rätt att festa, ha överseende med en person som beter sig svinigt.
Att använda de strategier som finns för att slippa hamna i offerrollen. Det menlösa, mesiga och passiva offret. Det får någon annan vara. Symptomatiskt är att den utdragna kränkt-debatten till sist kom att handla om någon som inte själv blivit utsatt som minoritetsperson. Nejdå, anmälaren tillhörde inte förlorarna, han handlade bara å deras vägnar. För det är lättare. Tror jag. För vi vill inte vara offer. Vi vill vara starka, normala och handlingskraftiga. Offren är några andra än vi. Några som vi kanske kan försöka hjälpa.
Men det finns en annan förståelse av vad det är att vara offer. I antologin Lyckliga slut. Sjutton berättelser om vardagsvåldet som kom förra året undersöker forskarna Viveka Enander och Carin Holmberg vad det är som gör att kvinnor till sist bestämmer sig för att lämna män som misshandlar dem. Förvånande nog var det först när de intervjuade kvinnorna kunde se sig själva som offer som de fick handlingskraft nog att bryta upp, att göra slut på sin situation.
Den samhälleliga föreställningen om offret, alltså losern, var däremot något som hindrade uppbrottet och lät våldet fortsatta på den duktiga flickans bekostnad.
Ta in det. Offeridentiteten som subversiv kraft. En förlorare som förmår identifiera förlusten och ur det läget resa sig och gå. Att veta sig vara offer måste inte vara paralyserande eller passivt, det kan lika gärna röra sig om insikten att vara värd bättre.
Elisabeth Hjort
[LINK]kulturen@expressen.se[\LINK]
