Björn Wiman undrar om vi ska våga tänka tanken att Jihad Jane eller någon av hennes medsvurna faktiskt hade lyckats tränga in i Vilks hem och mörda honom, yxan till trots?
Bilder av den mordhotade konstnären Lars Vilks, svingande en yxa, har den gångna veckan väckt såväl munterhet som förstämning. Möjligen kan det ha att göra med vad som på förgrovad journalistjargong kallas att ”hitta en yxa”, det vill säga en person som kan förhöja mediedramaturgin genom ilskna uttalanden. (Exempel: Om en finstämd lied av Franz Schubert hade vunnit finalen i Melodifestivalen hade yxan funnits nära tillhands: ”Bert Karlsson: ’Det är för jävligt’”.)
Är Lars Vilks och hans yxa också yttrandefrihetens yxa?
Det finns många som tycks anse det. En skribent kallade i veckan den militanta islamismen för ”ett postmodernt fenomen”, medan en islamolog intygade att det inte finns en enda muslim i hela världen som stöder attentatsplanerna mot Lars Vilks. Konstnären själv anklagas för att bygga sitt ”varumärke” och framställs som en medial Pellefant som tutar sin knakelibraklåt så högt att alla rättrådiga himlar med ögonen och håller för öronen.
Man kan inte låta blir att fråga sig om det faktiska mordförsöket före jul på den danske karikatyrtecknaren Kurt Westergaard också det var ett ”postmodernt fenomen”. Goddag yxskaft. Är ett attentat mindre reellt för att det riktas mot en pösig pölsepopulist?
Förvånansvärt lite har däremot sagts om grunden för själva hoten, nämligen kränktheten i sig. Det tas för givet att människor av en viss trosuppfattning har rätt att känna sig kränkta av att en konstnär har avbildat en historisk figur som de håller för helig. Men i ett fritt samhälle får man finna sig i att andra inte delar ens världsbild, kanske rentav skrattar åt den. Religionen är därvidlag inget undantag, kränktheten ingen naturlag.
Lars Vilks motiv är hans egna och han kanske inte bär upp yttrandefrihetens symboliska tyngd med samma grace som vissa skulle önska. Men ska vi våga tänka tanken att Jihad Jane eller någon av hennes medsvurna faktiskt hade lyckats tränga in i Vilks hem och mörda honom, yxan till trots? Hade hans död i så fall varit mer självförvållad och mindre tragisk än för de av yttrandefrihetens martyrer som vi tillskriver ädlare avsikter? Är den onde farligare för den gode än för den fule?
Får Lars Vilks, kort sagt, skylla sig själv?
Kan vara värt att tänka på innan vi kastar både yttrandefriheten och yxan i sjön.