Mina barn anser mig vara världens tråkigaste mamma. Jag är beredd att hålla med. Jag leker inte med dem, vill inte ha dem inpå mig dygnet runt, hatar att gå på nöjesfält och tar dem aldrig på semester till Thailand.
Jag har inga planer på att ändra mig. Barnens uppfattning om vad som är roligt skiljer sig markant från min. Skillnaden mellan oss är att jag har tidsperspektiv. Jag vet att jag måste skapa förutsättningar för ett liv med djupare innehåll än omedelbar önskeuppfyllelse.
Mitt jobb är inte att behaga mina barn, det är att ge dem trygghet och självbevarelsedrift. Och kanske framför allt: att upptäcka den kreativitet som finns i den icke kommersiella tristessen.
Jag är ett moderskepp där mina omgivande varelser kan docka, men jag är ingen upplevelseindustri.
Jag behandlar faktiskt mina barn ungefär som jag behandlar mina husdjur: vill de gosa så får de gosa, vill de kommunicera så får de det, har de hamnat i muck så åker jag till veterinären och lappar ihop dem, är de hungriga får de mat. I övrigt drar de omkring i omgivningarna med en egen agenda.
Det finns förstås andra sätt att handskas med husdjur än det ovan nämnda. Man kan köpa glitterhalsband åt dem, man kan släpa runt dem på utställningar, man kan göra dem till hobby, rent av se dem som investeringsobjekt i avel, det vill säga: man förväntar sig avkastning.
Denna önskan om avkastning gäller barn också: det är säkrast att tycka att de är meningen med livet, de är ju medelklassens enda oersättliga investeringsobjekt, eftersom allt annat är utbytbart: bilen, bostaden, partnern.
Alltså: så värdefulla och känsliga orkidéer som barn måste man syssla och pyssla med konstant, för att förädla fram kvalitetsegenskaper, och för att själv fylla bankfacket med värdefulla minnen. Som den där sell-outdansken säger i reklamen för nån resebyrå: ”Livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna man minns.”
Jag tror inte på det där. För att anknyta till en artikel av Lena Andersson med rubriken ”Liv eller småbarnsliv”
DN 29/8: jag tror inte på att ”ligga under en korkek, skratta, älska och prata”, det vill säga att kvalitetsälska och kvalitetssamtala i en paradisisk bubbla. Jag tror på det långsamma harvandets disträa respekt. Jag tror på den osynliga empatin, den skittråkiga kärlek som inte gör väsen av sig.
Jag tackar i och för sig också mina barn för meningen med livet, eftersom de lärde mig denna empati, så jag är alltså, med Malin Ullgrens ord i en intressant replik
DN 5/9
till Lena Andersson, ”frälst”.
Innan jag födde barn hade jag nog oroväckande höga poäng på psykopatskalan. Det är jag inte ensam om. Det är lätt att vara känslokallt individualistisk när man inte är beroende av någon. Och kom inte dragandes med att man är beroende av varandra i den kvalitetsinriktade vuxenkärleken också, det är man inte. Vuxenpassion och -förälskelse bygger på projektioner, det handlar bara om att hitta rätt speglar. Till och med de mest avancerat designade speglarna är dussintillverkade nuförtiden.
Även om jag håller med Lena Anderssons ifrågasättande av ”den orubbliga barnnormen” och ”det sociala trycket på reproduktion”, får jag problem med hennes sätt att blanda ihop kommersiellt pådyvlade behov (i en marknadsekonomi är socialt tryck alltid kommersiellt initierat) med rena nödvändigheter.
På så vis liknar hon de oreflekterade barnodlare hon själv kritiserar, det vill säga alla som fullföljer familjelivsdrömmen utan att grubbla över dess korrumperade sidor.
Kärleken och respekten är inte korrumperade områden i sig, men det dåliga samvetet har i dagsläget förvandlats till en brist som måste botas med konsumtion.
Att inte leka med sina barn är inget problem så länge man inte ägnar sig åt dåligt samvete över detta faktum. Att på detta samvetslösa sätt vägra ha barnen som hobby brukar kallas ”svalkande likgiltighet”.
Malin Ullgren är inne på det, hon tycker att Lena Anderssons idealiserade idéer om föräldraskapet är skumma i en tid där många hävdar att ”starka passioner och total uttråkning”, det vill säga mänsklighet, är grunden i relationen.
Ändå kan man inte nog betona hur svårt det är att uppnå ena sidan av denna icke idealiserade kärlek.
Det är fortfarande den svalkande likgiltigheten man måste slåss för, eftersom den är motsatsen till curling och överbeskyddande kontrollbehov.
Curling är visserligen en begriplig konsekvens av passionen gentemot barnet, men samtidigt, eftersom det ger klirr i kassan, ivrigt påhejat av det där nya Storebrormonstret som kallas ”Tillväxten”.
Om vi kan börja se barn som ett slags ruffa och coola husdjur, är det inte längre barnafödandet som är problemet utan marknadsekonomins idéer om kärnfamiljen som konsumtionsenhet.
Då slipper vi förhoppningsvis, oavsett om vi har barn eller ej, Lena Anderssons skräckinjagande idealsamvaro under korkeken.
