Min instinktiva reaktion på Ruben Östlunds
Play var "Jag vill inte vara med i det här samhället!" och "Usch så många fega och noll street-smarta barn och vuxna. Slå tillbaka!"
Sedan kom jag att tänka på hur precist filmen skildrade maktspel mellan barn - kanske framför allt pojkar - från olika gäng eller samhällsskikt, likadant bland 50-talets lintottar som i dag. Inklusive oseende vuxenvärld.
Så läste jag Stefan Jonsson i DN
(5/12) och förstod föga.
Det står en tom, herrelös vagga mellan vagnarna på väg till Göteborg där fem svarta grabbar bestjäl två vita och en "gul" kille. Att som Jonsson låta vaggan varna för att svarta barn är på väg att invadera stan, "en trojansk häst", är sannerligen en övertolkning och en reducering av filmens komplexitet. Samt en förolämpning. Tror verkligen Jonsson att Östlund "förklarar" händelseförloppen och problematiken med "massinvandring" och demografi?
Jag ser flera skäl till valet av vaggan, såväl estetiska (bara gungandet, den rundade formen i allt det fyrkantiga) som humoristiska (gungandet igen, att den är ostentativt low tech, dess själva placering, personalens "typiskt svenskt" handfallna och fyrkantiga agerande). Den fyller även en funktion som tecken på en fattig familjs list, kanske tvång att låta barnen ärva varandra.
Grälet efter vuxenförsöket att ta tillbaka den stulna mobilen som Jonsson anser är omotiverat är i stället illustrativt. Både papporna som hotar och upprepar "Sadla om!" och morsorna som kulturrelativistiskt manar "Tyck synd om!" är ju lika handfallna som tågpersonalen. Och dumma, speglande de diskussioner om klassklyftor och rasism som så ofta går i stå eller på tomgång.
Åtminstone jag känner mig inte inkluderad i det "vi" eller den "ena sida" - den ickeinvandrade medelklass - som Jonsson tycks mena att dessa vita vuxna representerar och vars "version" filmen påstås ge, till skillnad från de svartas.
Play ger inte
någons version, ej heller serverar den vare sig en "falsk förklaring" eller en sann. Den är bara förfärligt obehaglig och läskigt öppen för olika tolkningar (även förstås rasistiska).
Underligt är också det påstådda exempel på fördomar som Östlund själv tar upp
(DN 29/11) och Stefan Jonsson spinner vidare på: mötet med en svart skådespelare i Venedig som Östlund tilltalar på engelska och som visar sig tala norska. Är det konstigt att tilltala någon som helst främling, oavsett hudfärg, på engelska under en internationell filmfestival efter att ha sett honom i en belgisk film - där de väl kan tala ungefär vilka språk som helst? Utom skandinaviska.
