Att den unga, arga litteraturen och dess författare försvunnit från landets kultursidor – som Per Svensson hävdar (
Expressen 29/4) – är för det första inte sant. De finns. Men de huserar på landets mindre kultursidor.
Varför?
Eftersom landets större, med något häpnadsväckande och sällsynt undantag, effektivt stängt igen dörren för dem. De är inte önskade där.
Svenskt kulturklimat är i själva verket en blöt, fet säl. Ibland labbar den en aning avmätt mot något som simmar i vattnet men oftast trivs den förträffligt med att bara ligga på sin isolerade sten i havet och sola sig. Modejournalisters handväskor diskuteras med obegriplig iver. Lyrikens allt snårigare språkbildningar likaså.
Man distanserar sig, stänger igen alla fönster.
Man räds förändringar eftersom man inte längre är en del av dem.
Det är min erfarenhet att kultursidorna i själva verket inte vill veta av arga författare.
Ronnie Sandahl är ett utmärkt exempel på en ung och arg författare som effektivt plockas ner, bit för bit, av snusförnuftiga äldre gentlemän, sådana som själva allt för snabbt har glömt hur det är att vara ung, drömmande och oerhörd. Jag själv, med tio böcker i bagaget, kan ju bara drömma om att bli recenserad i de stora tidningarna.
Men ilskan söker sig andra vägar. Bloggandet är en parallell kulturell värld, allt viktigare för varje dag. Jag minns när författaren Sigge Eklund för något år sedan talade i radio om bloggandets fördelar, hur jag hann uppfatta en hastig glimt av mig själv i hotellspegeln ovanför skrivbordet. Jag såg illamående ut. Men han hade rätt. Kultursidorna är en allt mer marginaliserad kulturell yttring. Ilskan, konsten, skrivandet, lyriken, trösten, allt det som berör människor söker sig bara nya vägar.
Har Per Svensson helt missat det?
Vårt behov av tröst är fortfarande omättligt. Kultursidorna har i många år varit kyrkan i den kulturella byn. Men bänkraderna ekar tomma numera. De arga författarna söker sig någon annanstans, eftersom de känner att ingen vill ha med dem att göra. Det är inte deras värld och bör inte heller vara det.
Konst är motstånd, deklarerar Trent Raznor i Nine Inch Nails på sin hemsida. Så är det. Landets större kultursidor har tappat mycket av det motståndet, har snubblat och halkat långt bak i ledet. Landets större kultursidor är inte samma viktiga, oersättliga forum som de varit tidigare.
Ilskan tar sig andra uttryck.
Landets arga författare finns och mår… tja… inte bra, för då hade de inte varit så arga, men hyfsat.
Landets ledande kultursidor borde i stället fråga sig hur de själva mår, varför de envisas med att skamligt nog motarbeta nya, spännande och arga författarskap genom att tysta ner, vägra skriva eller tala om dem.
Det läcker ur landets kultursidor.
Allt av värde rinner ut.
Men författarna försvinner inte, de hittar nya scener, nya vägar att nå ut med sin konst.
Marcus Birro
kulturen@expressen.se
Marcus Birro är poet och författare
