Karl Ove Knausgård.
Karl Ove Knausgård.

Att inte duga

Publicerad
Uppdaterad
Norrmannen Karl Ove Knausgård är nu framme vid bok 5 i sin självbiografiska roman Min kamp.
Nils Schwartz följer med i en själens paternosterhiss mellan himmel och helvete.
ROMAN
KARL OVE KNAUSGÅRD | Min Kamp 5 | Forlaget Oktober, 608 s


Någonstans i första delen av sitt självbiografiska work in progress, följetongsromanen Min kamp, påstår Karl Ove Knausgård att han praktiskt taget inte minns någonting från sin barndom. Det är ett påstående som ter sig allt konstigare för den som bok för bok läser de 2 500 sidor av romanen som hittills har kommit ut. Tredje boken ägnar han till exempel helt åt 70- och 80-talets grundskoleår på ön Tromøya utanför Arendal på Norges sydkust, och han gör det med ett sådant glasklart minne av varje rumslig detalj och varje upplevd situation att man tror att han har en smalfilm rullande på insidan av ögonlocken.

I femte boken,
som just har kommit ut i Norge, aviserar Knausgård att han här ska skildra sina 14 år i Bergen, från det han som 19-åring börjar på Skrivekunstakademiet 1988 tills han sätter sig på tåget till Stockholm 2002. Och än en gång beklagar han sin bristande minnesförmåga. Av de tusentals dagar han bodde i staden återstår "några få händelser och en massa stämningar". Dagboken han skrev har han bränt, av bilderna han tog har han kvar tolv. Breven som han fick har han dock behållit, sannolikt därför att han insåg att några av avsändarna skulle komma att gå till litteraturhistorien.

På detta bräckliga minnesunderlag har Knausgård dock lyckats få ihop 600 sidor flödande och detaljskarp prosa, om än med rätt ojämn fördelning - de första fyra åren tar upp två tredjedelar av texten, de sista tio, som för honom är mera framtidsdigra, och för läsaren mera intressanta, klarar han av på 200 sidor.

Varför har Knausgård
detta behov av att på så uppenbart oriktig grund förklena sin minnesförmåga? Det kan vara av falsk blygsamhet - ett karaktärsdrag som inte är helt främmande för det jag som klär av sig inpå nakna själen i boken. Det kan också vara sant i så måtto att när Knausgård börjar varje ny volym i det stora projektet känner han sig helt tom på minnesbilder, men att dessa sedan växer fram under skrivandets gång - han gör antydningar i den riktningen här i femte boken.

Men det kan framför allt vara en brasklapp - tro inte att allt verkligen har gått till som jag beskriver det, jag har bara fyllt i de tomma fälten i minnesfragmenten med färger från den diktande fantasins palett, ungefär som när ett barn trollar fram en clown ur målarbokens tomma streckkonturer genom att fylla i rätt färger i de numrerade fälten.
Alltsedan den första boken kom ut i september förra året har alla norrmän med eller utan intellektuella anspråk diskuterat Knausgårds litterära tilltag - de svenska Norén- och Lundgren-debatterna framstår som stillsamma viskningar i jämförelse. Ett antal släktingar publicerade tidigt en gemensam protestskrivelse mot framför allt Knausgårds framställning av sin far - den framstående läraren och kommunpolitikern som uppfostrade sina söner med sadistisk nit och ägnade de sista åren av sitt liv åt att dränka sig i sprit.

Man kan ifrågasätta
varje enskild scen i romanen - det är ju fråga om ungefärliga rekonstruktioner, om än gestaltade med förledande åskådlighet. Men till eftermälet om fadern har ingen annan än sonen tolkningsföreträde - de protesterande släktingarna har inte varit närvarande i de situationer han beskriver. Och eftersom fadern, både som levande och död, är ett psykiskt ok som ligger på sonens axlar från tidig barndom till skrivande nu, är det ur förhållandet till honom som Knausgård härleder sin karaktär, sina fel och sina förtjänster, sin livsbestämning och sin inre kamp för att befria sig från oket.

Om Knausgårds spaning efter den tid som flytt för tankarna till Proust, så påminner förhållandet till fadern om Kafka.
Den börda som Knausgårds far lägger på sin yngste sons axlar, den självbild han etsar in i dennes medvetande, är att han inte duger, inte lever upp till faderns krav och förväntningar.
En sådan börda bär man med sig hela livet, hur många prestationer man än utför, hur många framgångar man än uppnår, hur mycken uppskattning man än får, hur mycken kärlek man än förunnas, och hur mycket man än hatar och föraktar sin plågoande.
Det ego Knausgård skriver fram i romanen - och det blir särskilt synligt i denna femte bok där han skildrar de tio åren före debuten - befinner sig i en själens paternosterhiss, alltid på väg uppåt eller nedåt, det ena som en följd av det andra, aldrig i jämvikt, aldrig med fast mark under fötterna.

Uppåtresorna oljar
han med alkohol, men han dricker alltid för mycket, pratar dumheter, sårar människor, kastar ett glas i ansiktet på sin bror, bedrar sina flickvänner, varefter hissen för honom ner i den svartaste ruelse, på självmordets gräns.
Någon kanske frestas att diagnosticera Knausgårds psykiska hissresor som bi-polär sjukdom, men det rör sig inte om perioder av maniskhet som sedan avlöses av depression, snarare om en ständigt pågående självdestruktivitet, en drift att omedelbart slå sönder en framgång med tvivlets övervåld, att supa bort sitt missmod i spritens eufori, bara för att hamna i djupaste skuld till de människor han sårar och sviker. Man kan aldrig tillåta sig att vara riktigt glad, om man vet att man egentligen inte duger och att glädjen är oförtjänt.

Det tar tio år från
det Knausgård besviken lämnar Skrivekunstkademiet tills han debuterar med den lovordade romanen Ute av verden 1998, samma år som fadern super ihjäl sig.
Under detta decennium har han avundsjukt sett yngre vänner som Espen Stueland och Tore Renberg debutera, han har av och till studerat litteratur- och konsthistoria, han har jobbat inom psykvården för att försörja sig, han har gjort vapenfri värnplikt på Studentradion, han har skrivit kritik i olika tidningar, han har avslutat ett långt förhållande och inlett ett annat, och hela tiden har det bara gått sämre och sämre med skrivandet. Ibland lyckas han inte få ihop mer än ett par hopplösa sidor på flera månader, och ändå kan han inte överge sin dröm - det är författare han ska bli, inget annat är tänkbart.
Och så plötsligt, liksom av en ingivelse, en epifani, en lidnersk knäpp, sitter han där och skriver en hel natt och det bara flyter på och det fortsätter nästa dag och han avskärmar sig från flickvännen, som numera är hans fru, och skriver och skriver. Det är genom att gå in i skrivandet, genom att sluta att se på sig själv utifrån som en som sitter och skriver och ska bli författare som han lyckas och han väver ihop sina egna livs-erfarenheter med allt det han har läst som vore allting uttänkt på förhand.

Inspirationen fungerar som alkohol, den får honom att glömma att han egentligen inte duger, han skriver in fadern i manuset i stället för att ha honom sittande som en demon i nacken, och till skillnad från alkoholen lämnar inspirationen ingen ruelse efter sig, möjligen lite dåligt samvete för att han försummat sin fru, som dock solidariskt har accepterat hans behov av isolering på skrivkammaren, och hon har ju för övrigt sin egen yrkeskarriär att ta hand om.

Men sedan, när pappa
äntligen är död och han själv har blivit en författare som Norge talar om, och förhållandet med Tonje är lugnt och fint och kärleksfullt - ja, då går paternosterverket i gång igen. Han börjar tvivla på skrivförmågan, han dricker för mycket, han är otrogen mot Tonje, äktenskapet går på sparlåga, och han flyr till Sverige utan att veta vad han ska göra där, han känner lite vagt två personer, men han vet innerst inne att duger det gör han inte.

Om åren i Sverige
fram till den vinterdag 2008 när han börjar skriva Min kamp handlar andra boken. Knausgård har då insett att han måste sluta dricka. Han ska snart fylla 40, lika gammal som fadern var när han lämnade sin familj och - efter ett liv nästan utan alkohol - målmedvetet, trots ny fru och liten dotter, började supa sig mot sin egen undergång, riden av demoner som hans son inte ens kan ana arten av.

Det är som om flaskan
blir en stafettpinne, i baklänges ordning överlämnad av sonen till fadern, ett slags omvänd befrielse, som om Karl Ove Knausgård äntligen förmår lyfta av sig oket och i en själv-analys på snart 3 000 sidor försöker läka skavsåren.
Med den sjätte boken som kommer ut i höst (samtidigt som den första kommer ut på svenska) sluter han romancykeln. Jag misstänker att den kommer att handla om de här två åren när han skriver på sin roman, om hur den bok för bok mottas och diskuteras, om hur livet i Malmö med Linda och de tre små barnen tilldrar sig, om livet, konsten, döden, litteraturen, fotbollen, musiken och universum - och om den nu sedan länge döda fadern.

Jag kan bara hoppas för Karl Ove Knausgård och hans familjs skull att det där paternosterverket inte rasslar i gång igen. Säker kan man inte vara - den som en gång av sin pappa har fått veta att han inte duger någonting till, kommer ända in i döden att tvivla på sig själv.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag