Ankan ser Bengt Ohlsson ta bladet från munnen.
När Bengt Ohlsson tar bladet från munnen är det inte fråga om någon liten papperslapp som tillfälligt har retat andningsvägarna. Nej, det visar sig att han har haft tre helsidor i DN:s kulturdel nerkörda i halsen. Det är ett rent under att han inte har storknat.
Det var debatten om Slussen som gav impulsen till den befriande uppstötningen. Äntligen har Ohlsson förstått att han inte alltid måste göra som vänstern gör, utan att han faktiskt kan göra som Ohlsson - det vill säga ge fan i vilket.
Det är skönt med så inopportuna åsikter, en så ståndaktig attityd trots att den ihärdiga medvinden i ryggen måste besvära honom. Jag bor liksom Ohlsson på Södermalm, där vänsterns åsiktspoliser står i varje gathörn och pekar och dirigerar, och jag har många gånger önskat att jag haft hans civilkurage.
Problemet med den tysta majoriteten är ju att den är tyst. Någon måste stiga fram och föra dess talan. Göran Hägglund gjorde ett försök, men blev mest hånad, inte minst på de kultursidor som länge nog lagt munkavle också på Ohlsson. Nu har han ryckt bort den och låter frisk luft strömma ner i de nattståndna lungorna, medan han viftar med just dessa hämmande kultursidor så att saliven stänker.
Att det krävdes en borgerlig regering, en allt tandlösare vänster och en växande främlingsfientlighet för att Ohlsson skulle ta det avgörande steget ska inte betänkas honom. Också det slakaste ledband är trots allt ett ledband. Också en bur med öppen dörr är ändå en bur.
Fråga mig. Jag har gått i samma ledband som Ohlsson, jag har suttit i samma bur, jag har fått samma jävla kultursidor nerkörda i halsen, jag har gått på samma experimentteatrar i förorten, bara för att få räkna mig till vänstern. Skillnaden mellan mig och Ohlsson är att jag fortfarande är kvar, jag har inte haft modet att flyga ut genom den öppna dörren, än mindre slå in den.
I stället för att stolt gå ut under eget namn, vågar jag bara framträda anonymt. Istället för att breda ut mig över tre helsidor i DN hukar jag i en futtig spalt i en kvällstidning med vikande pappersupplaga. Som munkavle betraktad är den inte ens värd att spotta ut.
Men jag dristar mig likafullt att instämma med Ohlsson. En vänsteråsikt är inte en självständig åsikt, den är ett diktat från en elitistisk kulturkamarilla.