Svenskarnas julbak kommer i år att smaka lite godare än vanligt. Vetskapen om att norrmännen tvingas äta kakor gjorda på margarin gör glädjen över våra egna flottiga lussekatter än större.
På något annat sätt går det inte att tolka den skadeglada rapporteringen i Sverige om att Norge lider av smörbrist, som spås hålla i sig till över nyår. Det finns en oemotståndlig ironi i att det lilla landet som dryper av olja inte förmår förse sitt folk med något så enkelt som smör.
Priserna på den svarta marknaden har nått fantasinivåer, smugglare åker fast i tullen och hånflinande journalister från både Sverige och Danmark åker till Oslo för att dokumentera hur man frikostigt delar ut smörpaket till sitt svältande broderfolk. Det är sådan välgörenhet som i år värmer våra skandinaviska hjärtan.
Kanske är det en barnslig hämnd, inte bara för de norska skidvinsterna, utan också för Skavlans framgångsrika fredagsmys och Knausgårds dominans på kultursidorna. Nu var det länge sedan någon kunde förmå sig att dra en Norgehistoria.
Minns Uppdrag granskning tidigare i år om de arbetslösa ungdomarna som åker till Norge, bor med råttor och gör skitjobbet som norrmännen inte vill befatta sig med. De satt i en fabrikslokal och skalade bananer till ett populärt pålägg som bara finns i Norge. Tv-programmet som brukar avslöja allvarliga missförhållanden basunerade nu ut: "Svenskarnas jobb: skala bananer åt norrmännen". Som om det var det värsta som skulle kunna hända dessa arbetslösa tjejer och killar från postindustriella bruksorter, där framtidsutsikterna är långt ifrån lysande.
SOLIDARITET. Efter terrordåden stod också svenskarna bakom den norske statsministern. Foto: Heiko Junge
Svenskarnas tillfredsställelse med att vi i alla fall inte behöver snåla med smöret kan också ha djupare lager än bara den lekfulla nationalismens revanschlystnad. Man kan tolka det som ett långfinger åt Norges protektionistiska marknadspolitik, med larvigt höga tullar vilket gett mejerigrossisten Tine dess monopolliknande ställning. Vi hedrar Björn Rosengren och skrockar att Norge är den sista Sovjetstaten, eller åtminstone en isolerad nationalstat utanför den europeiska gemenskapen.
Norrmännen är säkert glada över att stå utanför det krisande EU i dessa dagar. Men kan man inte ens köpa smör till ett rimligt pris från sina grannländer har självtillräckligheten och patriotismen gått över styr.
Jag är hellre en hårt prövad EU-medborgare med munnen full av billiga smörkakor, än en aldrig så rik norrman som får suga på ramarna. Samarbetet mellan de europeiska folken betyder numera inte bara att ta ansvar för fred, internationell solidaritet och transnationell ekonomi, utan också frihet att fettfrossa. En lustig detalj i det stora hela, men inte utan symbolisk kraft.
Smör är inget livsmedel vilket som helst. Uttryck som "vara uppe i smöret" när man har det bra, och "ha sålt smöret och tappat pengarna" när det går dåligt, indikerar att det gula guldet har en kulturell särställning. Det var inte länge sedan de flesta av oss var enkla bönder, som inget hellre ville än att ha stora marker och därmed möjligheten att försörja många kreatur. Den som hade råd att bygga en smörskulptur till festmåltiden var kung i byn. Trots att vi bytt kossan mot en Mac verkar den agrara historien spela en inte obetydlig roll för våra referensramar.
De fnissiga smörnyheterna till trots är gemenskapen mellan våra länder kanske större än någonsin. Efter Anders Behring Breiviks dåd i somras blev solidariteten med norrmännen enorm. Vår beundran för den norska statsministern som lovade att svara med mer öppenhet och demokrati visste inga gränser. Om det inte vore för detaljen att smör smälter skulle jag gärna skicka ett kilo för att säkra julefriden hos familjen Stoltenberg.
