Att andas ett ansikte

Publicerad

Den 23 september fyller författaren och Expressen-skribenten Per Olov Enquist 80 år.

Som en hyllning publicerar Expressen Kultur en sommarserie med tio nyskrivna texter om hans författarskap.

"Nedstörtad ängel" är ett humanistiskt credo som omfattar också de mest förtappade och utstötta.

Nils Schwartz läser P O Enquists kortaste roman, en lika tätt vävd som luftigt genomlyst berättelse.

"Han hette Pasqual Pinon, och var född med två huvuden.

Det andra huvudet var ett kvinnohuvud."'

Nej, så börjar inte "Nedstörtad ängel", jag mindes fel. De båda meningarna kommer först på sidan 55, en tredjedels väg in i romanen som med sina 144 sidor är den kortaste Per Olov Enquist skrivit, för säkerhets skull tryckt i större stil än normalt för att inte verka alltför tunn.

Men tunn till innehållet är den minst av allt, snarare den tätaste av alla Enquists böcker, det på samma gång mest aparta och mest centrala, det gruvligaste och vackraste, det mörkaste och ljusaste verket i hans författarskap.

"Nedstörtad ängel" publicerades 1985. Några år tidigare hade Enquist "kommit ut i spriten", den mest oförlåtliga synd han kunde förfalla till i sin mors ögon. "Nedstörtad ängel" skrevs under enstaka "nyktra och iskalla morgontimmar", berättar han långt senare i självbiografin " Ett annat liv" och konstaterar att den mot all rimlig förmodan blev en av hans bästa romaner. Alkoholen hade ännu inte skadat det "prosans absoluta gehör" som han vet sig äga.

Det är detta osvikliga gehör som bär upp honom de där morgontimmarna när han skriver sig igenom abstinensångest, dödstankar och skuldkänslor för att gestalta ett humanistiskt credo som omfattar också de mest förtappade, utstötta och föraktade. Identifikationen med romanens tre huvudpersoner rister i hans själ och gör, fastän stramt behärskade, våndan och längtan ut ur mörkret nästan fysiskt förnimbara.

Jag recenserade "Nedstörtad ängel" i Helsingborgs Dagblad på utgivningsdagen 1985, men har sedan dess inte läst om den. Jag tycker mig inte behöva det, eftersom det är en av de romaner som har lämnat djupast avtryck i mitt medvetande. Till min förvåning ser jag nu att jag inte gjort en enda förstreckning i marginalen i mitt recensionsexemplar, något som jag annars alltid gör för att lättare kunna identifiera en texts tematiska och symboliska nervsystem.

Jag misstänker att jag den gången snabbt insåg att jag skulle behöva dra långa streck på varje sida i "Nedstörtad ängel", vilket skulle göra den sortens selektiva markeringar tämligen meningslösa. Allt hänger nämligen samman med allt annat i denna lika tätt vävda som luftigt genomlysta berättelse.

Men varför placerade mitt minne de båda meningarna om Pasqual Pinons huvuden på fel plats i boken? Det beror förstås på min tilltro till den första meningens betydelse - det må gälla litterära texter eller tidningsartiklar. Här ska tonarten anslås och här ska det idémässiga fröet planteras till det som ska växa fram. Den första meningen bör på samma gång fånga läsarens omedelbara intresse och utgöra ett embryo till berättelsen eller artikeln i sin helhet.

Det är i den andan jag nu lånar Enquists ord som inledning till min artikel. Men varför använder han inte själv samma publikfångande knep? Det är inte många läsare som inte skulle läsa vidare efter så häpnadsväckande startord. Men Enquist inleder i stället romanen så här:

"Bevarar ännu en av pojkens små egendomliga lappar. På denna står endast fyra ord: 'Andas fram mitt ansikte'.

En bön?"

Det är förvisso lika gåtfullt, och här ligger, ska det visa sig, romanens kärna i ännu högre grad inkapslad. Men "egendomliga lappar" ger inte samma omedelbara anklang hos läsaren som en man med två huvuden. De signalerar mest att här ska skrivas litteratur.

Fram till sidan 55 vet vi om denne Pasqual Pinon bara att han betraktas som ett monster i sin mexikanska hemby där han hålls inspärrad i en gruvgång, eftersom byborna tror att han är Satans barn. I övrigt har så långt romanens båda övriga centralgestalter också introducerats - den lappskrivande pojken samt Ruth Berlau, en av Bertolt Brechts många avlagda älskarinnor.

Att Enquist väntar med att avslöja karaktären av Pinons "monstruositet", har sannolikt två, delvis motsägelsefulla, motiveringar. Å ena sidan vill han undvika sensationalism av samma slag som jag använder mig av här, det skulle förminska hans empatiska inlevelse i Pinons öde. Å andra sidan är han medveten om att denne mera är en litterär metafor än ett subjekt i verklig mening och ställer honom därför inte främst i den symboliska mosaik av likvärdiga passbitar som han lägger i sitt romanbygge.

Pasqual Pinon fanns i verkligheten. Han befriades 1922, då i 40-årsåldern, ur sin fångenskap av en amerikan som enrollerade honom i sin turnerande monstercirkus. Det publikt attraktiva med Pinon var att han bar den synliga resten av sin siamesiska tvilling som ett extra levande huvud i pannan.

Hos Enquist framstår denna stackars gestalt i ett förklarat skimmer. Tvillinghuvudet i pannan blir en kvinna med vackra drag, en hustru för Pinon att stumt kommunicera med. På bilder, som numera är lätta att googla fram, ser man dock att det extra huvudet är en förminskad kopia av Pinons eget. Att siamesiska tvillingar skulle vara av olika kön är inte biologiskt möjligt.

Ändå godtog jag den där symboliska dubbelgestalten utan att ifrågasätta den i min recension 1985. Det gör jag inte nu heller. Enquist har genom hela sitt författarskap använt sig av historiskt levande gestalter, inte för att redovisa deras biografier efter bokstaven, utan för att deras symbolvärden och metaforiska potential går att foga in i hans egen livsberättelse och hans ständigt pågående strävan att förstå världen.

De tre huvudpersonerna är bokstavligen just huvudpersoner. Pasqual Pinon har sitt extra huvud i pannan. Den alltmer alkoholiserade Ruth Berlau bär efter Brechts död ständigt med sig hans gipshuvud i en hattask. Den lappskrivande pojken, som sitter internerad på en sluten paviljong efter att oförklarligt ha mördat två barn, kväver sig själv med huvudet i en plastpåse.

Det finns faktiskt också en fjärde huvudperson i romanen, nämligen berättarjaget. Hans huvud är själva manegen där denna symboliska monstercirkus pågår med sina ständiga korsreferenser, dels inom romanen, dels framåt och bakåt i författarskapet. Pojken på mentalsjukhuset ska i andra versioner dyka upp både i pjäsen "I lodjurets timma" (1988) och i Enquists senaste roman "Liknelseboken", vilken precis som "Nedstörtad ängel" har undertiteln "En kärleksroman".

Men om det i "Liknelseboken" är eros som är medförfattare, är det i "Nedstörtad ängel" agape - den medmänskliga kärleken, framtonande som ett stumt rop ur nöd, ett tyst rop om nåd, en viskande vädjan om att bli upptagen inte till Gud utan till mänskligheten, en outtalad bön om att bli sedd och älskad som en människa bland människor, likt ärkeängeln Lucifer (ljusbäraren) som gjorde uppror mot Gud och nedstörtades från himmelriket, för att på jorden döpas om till Satan av den dogmatiskt devota kristenheten.

"Nedstörtad ängel" är en av de vackraste böcker om kristen kärlek som har skrivits, fastän den bär namn av Satan. Det mänskliga monstret Pasqual Pinon bär sitt extra huvud, döpt till Maria, likt en pannlampa i helvetets iskalla mörker. Ruth Berlau har gömt en whiskyflaska i Brechts gipshuvud. "Andas fram mitt ansikte", ber dubbelmördaren på en papperslapp, som han har smetat in med avföring.

Det är bara den mänskliga andedräktens värme som kan smälta ishinnan över den andres ansikte. Vi lever på jorden, inte i himmelriket, vi bor närmare helvetet än paradiset. Agape må vara en illusion, men som pannlampa i jordemörkret laddas den nedstörtade ängeln av ett starkare batteri än det himmelska ljus som kyrkan skenheligt åkallar med fingrarna i kors bakom ryggen.

"Nedstörtad ängel" är Per Olov Enquists enastående förkunnelse, hans prosaiska förvaltning av sitt västerbottniska modersarv, själva navet i hans författarskap, alkoholabstinensens nyktra påminnelse om hans absoluta gehör för himmelsharpans sång i den jordiska jämmerdalen.

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag