Den här våren skaffade jag körkort, vid 32 års ålder. Jag märkte snabbt att teorilektionerna i bilkörning var lite som att ha sexualkunskap i gymnasiet: en massa tonåringar som gäspar eftersom de anser att de redan vet allt de behöver veta.

Själv satt jag på lektionerna och var osäker på om jag någonsin skulle lära mig köra bil. Somliga saker kan vara lite svåra att tillgodogöra sig rent motoriskt när man blivit vuxen.

Bilar tycks dessutom fortfarande vara något slags sista initiationsrit in i manligheten. Väldigt mycket bilreklam går ut på kromade bilar som kör fort genom asexuella ökenlandskaps­platser där kvinnor och barn inte existerar.

Det är konstigt egentligen, eftersom bilen som frihetssymbol börjar kännas alltmer daterad.

Det är till exempel otänkbart att läsa Jack Kerouacs just nu filmaktuella generationsroman On the road (1957) utan att tänka på ekologiska fotavtryck, även om bokens huvudperson Sal faktiskt ägnar sig åt föredömligt grönt resande: han liftar, åker buss, sover över hos vänner, skaffar ströjobb på vägen.

Att Walter Salles filmatisering har blivit sågad av kritikerna är inte så konstigt: On the road har inte åldrats särskilt väl. I grunden är det en bok om två ynglingar som super och knullar runt medan de drömmer om att bli nästa Dostojevskij, lite som Karl Ove Knausgård i den femte delen av Min kamp, utan det metalitterära vuxenperspektivet.

I dag är det intressantare att ta del av Malin Korkeasalos och Maria Ramströms dokumentärfilm Love always, Carolyn, som sändes på SVT i våras och handlar om Carolyn Cassady, förlagan till romanens Camille. Carolyn Cassady befann sig mitt i ett triangeldrama mellan Kerouac och maken Neal Cassady, och för henne innebar makens dålighetsliv på USA:s motorvägar att hon ensam tog hand om en familj som levde långt under fattigdomsgränsen.

Den amerikanska journalisten Nicholas Carr skriver i sin kritiska bok om internet, The shallows (2011), om hur vi ofta tänker att människor styr över teknologin, när det i själva verket är tvärtom. Bilen är utmärkt exempel på det. Privatbilismen handlar ju inte bara om att folk kan ta sig från en plats till en annan. Under hela 1900-talet har bilismen styrt politiken: oljekrig har startats, järnvägar har skrotats, koldioxidutsläppen har ökat, människor har fått sämre kondition.

Privatbilismen är också orsaken till att mina barn, som växer upp i Helsingfors, inte kan springa omkring på innergårdar som man gjorde förr: alla innergårdar har förvandlats till asfalterade parkeringsplatser.

När jag frågar barnen hur de tror att framtiden kommer att se ut säger min sexåring att han tror att allt kommer att bli "lyxigare" alltså att folk kommer att ha bilar som flyger, pekskärmar i stället för badrumsspeglar medan min mer realistiska tioåriga dotter säger att hon tror att jorden kommer att gå under. "Varför det?", frågar jag. "För att ingen bryr sig om miljön", svarar hon.

Min körskollärare hade en ängels tålamod, och lyckades till slut lära mig att köra bil. Han var den sortens pedagog som anpassade undervisningen enligt elevens egna intressen. Det märkte jag en dag när vi körde till halkbanan och vi hade en annan elev i bilen, en 17-årig tjej som naturligtvis körde tusen gånger bättre än jag. Hon berättade att hon spelat ishockey på halvproffsig nivå, och resten av dagen använde vår lärare hockey-metaforer med henne.

"Spänn fast säkerhetsbältet. Du skulle ju inte heller ge dig ut på isen utan hjälm?"

På samma sätt gjorde han under mina lektioner.

"Det är bra att veta vart man är på väg innan man sätter sig i bilen. Du börjar väl inte heller skriva utan en aning om vad du vill berätta?"

Jag lät detta sjunka in medan jag tänkte att det kanske är precis tvärtom.

Den amerikanska författaren E.L. Doctorow har sagt att skrivande är lite som att köra bil på natten: man ser aldrig längre än ljuset från framlyktorna, men det går ändå att ta sig till sitt slutmål. Kanske fungerar bilkörning fortfarande som en okej litterär metafor, men drömmen om att fräsa på fritt på landsvägarna har förlorat sin episka lockelse.