När Egyptens president sedan 30 år, Hosni Mubarak, till slut trädde fram och höll sitt tal till nationen efter fyra dygn av uppror, tystnade spekulationerna om att han hade flytt till Schweiz med delar av statskassan. En annars inte helt ovanlig diktatorssorti.
Talet, som direktsändes av bland andra
Al Jazeera, blandade hot om kaos under islamismen med löften om reformer och ökade friheter. Landets politiska styre har i flera decennier präglats av korruption och inkompetens. Den demografiskt unga befolkningen har fått vänja sig vid arbetslöshet och fattigdom, alltmer uppgiven över alla begränsningar av de demokratiska friheterna.
Egypten är också det Muslimska brödraskapets hemland. Sedan organisationen bildades 1928 har den vuxit till att i dag vara världens mest inflytesrika islamistiska rörelse med starka kopplingar till Hamas, Hizbollah och Hizb ut-Tahrir, en global organisation som sedan 1974 är förbjuden i Egypten.
I Sverige har Mattias Gardell lanserat Muslimska brödraskapet som ”folkhemsislam” och ser det som ett demokratiskt alternativ utan att fästa avsikt vid partiets judehat och samarbete med nazister. Genom att erbjuda ett socioekonomiskt skyddsnät för den hårdast utsatta befolkningen har islamistiska rörelser och partier gjort sig populära bland de unga och fattiga och på så sätt kunnat bredda sin medlemsbas. Ett bekant mönster i arabvärlden som är världens kanske mest demokratiresistenta region.
Mubaraks regim har i 30 år och med västs goda minne mördat och förföljt sekulära oppositionella och därigenom hejdat framväxten av de demokratiska krafter som skulle kunna ta över efter hans avgång. Med samma hårda nypor har Mubarak och andra diktatoriska ledare
i Mellanöstern och Nordafrika hållit islamisterna i hårda tyglar, men efter behov släppt odjuret loss för att skrämma den egna befolkningen och stärka sympatierna för det egna styret i väst.
I alternativet mellan islamister och fortsatt stabilitet under en sekulär envåldshärskare är valet lätt att förutsäga. De folkliga upproren
i Tunisien och Egypten påverkar grannländerna och islamisterna vädrar morgonluft. Tidigare landsförvisade fundamentalistiska ledare återvänder till hemländerna och framträder som enande kraft för en befolkning som har fått nog.
I en intervju i
SvD 31/1 säger Abd Al-monem Abo Al-fotouh, medlem
i Muslimska brödraskapets ledande råd, att hans eget parti skulle vinna en ”promenadseger” om egyptierna skulle gå till fria val i dag. Han understryker att brödraskapet ”vill verka för ett Egypten förenligt med islamiska värderingar och principer”.
Abd Al-monem Abo Al-fotouh låter i intervjun meddela att Muslimska brödraskapet inte nödvändigtvis kommer att ställa upp under gemensamt paraply
i ett eventuellt val utan mycket väl kan dela upp sig i flera småpartier för att ge sken av mångfald inom en politiserad islam.
Vad skulle då vänta den egyptiska befolkningen om islamisterna kom till makten? På
SvD-journalisten Magnus Falkeheds fråga om vilken plats homosexuella medborgare har i ett sådant samhälle svarar den islamistiske ledaren: ”Det är inte vårt problem – det är ert problem
i Europa eller i Amerika! Lös det som ni vill. Legalisera det eller inte, men varför vill ni exportera det problemet hit? Det är som alkohol och vin. Det förbjuder vi för det är farligt för hälsa och lever. Respektera vår kultur och vårt val, så respekterar vi er kultur.”
Ett svar som mera speglar ett medeltida samhälle än en demokratisk framtidsvision. Vad som är ”folkhemskt” i denna människosyn vet nog bara Gardell. Måtte inte det egyptiska folket gå samma öde till mötes som Iran och Sudan.
