Finns det något i vår mediala samtid som är mer oändligt enahanda och förutsägbart än den ständiga strävan att försöka överraska? När Kajsa Ekis Ekman (DN 13/7) skrev om tidskriften Arena och tendensen att ersätta argumentation med åberopandet av en åsikts (påstådda) marginalisering, tyckte jag i likhet med många andra att hon gjorde viktiga observationer. Det var bara synd att hon blandade ut sin poäng med diverse mer stelbent vänsterretorik, vilket Arenas redaktion också kunde ta fasta på i sitt svar.
Egentligen handlar detta ju inte alls om Arena, utan om de villkor den och andra media verkar under och har lärt sig utnyttja. Och som Stefan Jonsson påpekade (DN 17/7) utnyttjar marginaliseringsretoriken kulten av det ”oväntade”, och är inte unik för vänstern.
Den svenska högern utmålar ju sig ständigt som marginaliserad, både den nyliberala delen och den konservativa. Huvudskälet till att det så sällan går att ta exempelvis Johan Lundberg på allvar när han, med större eller mindre rätt, klagar på etablerade kulturskribenters låtsade outsiderpositioner beror ju på att han själv också så ihärdigt anstränger sig att överdriva sin egen obefintliga marginalisering.
Kanske borde problematiken snarare än i traditionellt politiska termer analyseras i ekonomiska, men tillämpade på uppmärksamhet. Värdet på en tidningsartikel eller en skribent bestäms helt enkelt av tillgång och efterfrågan. Efterfrågan består i hur många och vilka som vill ta del av en åsikt, antingen för att de håller med om den eller för att de inte gör det. Tillgång beror på hur många andra som redan givit uttryck för åsikten eller kan och är beredda att göra det. Ju färre det är, desto mer är åsikten värd under detta system.
”Värdet” kan eventuellt omsättas i pengar, men behöver inte göra det. En klimatforskare kan tjäna bra på att tvivla på växthuseffekten, helt enkelt eftersom det finns många med gott om pengar som vill höra den åsikten och väldigt få forskare som är beredda att stå för den. Andra – till exempel en poprecensent som inte bara är först att hylla ett nytt band, utan också först med att dissa det när det har blivit populärt – blir kanske inte rika, men får betalt i uppmärksamhet.
Huruvida en skribent har rätt eller fel och är uppriktig eller bara taktisk (alla kombinationer är möjliga) är fullständigt irrelevant för systemets del. Han eller hon fyller helt enkelt en nisch. Och är ens åsikt inte okonventionell på riktigt kan man alltså åtminstone låtsas som att den är det.
Det är lite som med de sällan särskilt upprörande litterära skandalerna, som Therese Bohman skrev om här i Expressen 19/7. Samtidigt som hon tyvärr fortsatte att romantisera dem och idén om det marginaliserade. Och, helt konventionellt, utmålade andra kritiker som mer konventionella än hon själv. Men hon var åtminstone medveten om något av det paradoxala i det hela.
Är då inte allt det ovanstående en överdrivet cynisk beskrivning? Spelar då sanning eller rimlighet inte någon som helst roll när det gäller publicering av åsiktsjournalistik?
Jo, det gör det förstås. Ur det ekonomiska perspektivet kan man jämföra med någon som ringer från din bank och vill tala fonder. Han kallar sig rådgivare och utger sig för att tjäna sanningen i form av goda råd. I själva verket är han en försäljare med provision, som tjänar omsättningen och inget annat. Han och banken tjänar kortsiktigt lika mycket på att sälja dåliga papper, men om de i längden alltför ihärdigt ger dåliga råd, så… – tja, ärligt talat verkar det oftast gå fint för dem ändå. Det är bara varumärket som blir något fläckat.
Tidningar har samma problem, men är mer beroende av sina varumärken. Kontroversiella åsikter är bra, såtillvida att de blir lästa, men är de alltför kontroversiella så färgar det av sig på varumärket. Och i förlängningen annonsörernas/finansiärernas varumärken.
Dilemmat kan förvisso kringgås. En viktig del av debattsajten Newsmills affärsidé tycks exempelvis ligga i att skapa ett publiceringsforum som på ett naturligt sätt saknar nedre idiotigräns, utan att gå fullt så långt att det förvandlas till nätforumet Flashback (där ju bara företag obekymrade om sitt rykte annonserar).
Inget behöver vara för korkat så länge det omsätter uppmärksamhet, vilket ju i synnerhet det riktigt dumma tenderar att göra. Inte bara för att många läsare är dumma, utan i än högre grad för att många läsare inte är det, och vill säga emot. Systemet går inte att kritisera utan att man gynnar det genom att ge det uppmärksamhet.
Men traditionella medier måste fortfarande hålla något slags balans. Avståndet mellan åsikt och konventionellt folkvett får inte – likt i en kulturell bubbelekonomi, så att säga – bli för stort. Frågan är bara hur stort för stort är? Får man förneka Förintelsen, till exempel? Är inte det en oväntad åsikt som skulle generera massor av föredömligt livlig debatt på sidorna? Nja, kanske inte…
Mohamed Omar. Men som det aktuella fallet Mohamed Omar (se exempelvis Dilsa Demirbag-Sten i Expressen 17/7) visar är gränsen inte glasklar. Det är förvisso märkligt att han fortfarande får uttala sig i stora media, när inte andra högerextrema konspirationsteoretiker får det. Men lika intressant är hans roll som mediefenomen innan han öppet kom ut som kvasifascistisk dårfink.
I själva verket är Omar den perfekta produkten av det system som har beskrivits. Han var, i egenskap av svensk muslimsk kulturskribent, en efterfrågad resurs som det fanns begränsad tillgång av. Han var dessutom beredd att stå för i stort sett vilken åsikt som helst som passade beställaren.
Hans mytomana eller åtminstone högst flexibla förhållande till sanning var knappast okänt. Ändå lät en stor del av svensk kulturpress (från Aftonbladet till Axess, från FIB kulturfront till Expressen, från Ordfront till Kyrkans tidning och Judisk krönika…) sig å ena sidan utnyttjas av honom och utnyttjade honom själva å andra sidan för sina egna syften. Hade de inte gjort det skulle han inte ha den position han har idag. Men särskilt mycket självkritik från dem som skapade varumärket Omar har inte låtit sig höra.
Hur som helst kan han nu på en och samma gång få uttala sig i tv och på sin blogg förtjusas över hur marginaliserad han är. Fortsatta inbjudningar till media får han knappast i kraft av sina åsikters kvalitet, utan av att han helt enkelt tycker något annat än andra.
Hur har det kunnat bli så här? Hur har debattklimatet kunnat bli allt mindre referentiellt (positioner i förhållande till fakta) och allt mer strukturellt (positioner i förhållande till andras positioner)? Kanske har kulturdebattens frikoppling från verkligheten möjliggjorts i takt med att den förlorat sitt inflytande på, och därmed ansvar för, verkligheten.
Kanske har ett ökat fokus på ytligare ämnen gjort frivolare åsikter mer acceptabla, vilket sedan smittat av sig på de seriösa ämnena. En högt professionaliserad tvärtomtyckare som Slavoj Zizek är exempelvis skojig när han yttrar sig om film och toaletter, men mindre rolig när det gäller Lenin eller iranska kärnvapen.
Jag önskar att jag, så som anses artigt nuförtiden, kunde avsluta genom att säga något optimistiskt om bloggar och nya medier eller så. Men på uppmärksamhetens marknad är bloggosfären bara det kaotiska basarområdet kring de etablerade butikerna. Småskaligare och högljuddare, men grundad på samma principer.
Säkert är i alla fall att den som vill konsumera åsikter bör se till att vara en medveten konsument.
Malte Persson
