Man har bett mig skriva något slags filosofisk analys av de nu välkända händelserna kring Konstfackeleven Anna Odell och hennes examensarbete. Uppriktigt sagt tycker jag inte att det finns så mycket att säga. Men det som finns skall jag säga.
Först och främst: Låt oss för Guds skull sluta att sparka på Anna Odell! Hon har begabbats och verbalt misshandlats i tusentals bloggar och inlägg från arga skattebetalare till den grad att till och med en stencynisk fackföreningsboss med plåt i magen skulle må rätt dåligt av motsvarande.
Hon har – om vi får följa hennes egen berättelse – upplevt något som aldrig kan vara lätt att komma över för patienten – ett psykiatriskt tvångsomhändertagande. Hon har nu provocerat fram en upprepning av samma händelser och förevigat resultatet som video. Det är ju inte så svårt att förstå hur hon har tänkt.
Det handlar om ett slags befriande ritual. Hon har bevarat den till eftervärlden och hon har blivit sedd av många. Härifrån kan hon säkert gå vidare.

Därmed har hon rimligtvis utfört en olaglig handling som kan leda till dom och straff och skadeståndsansvar. Jämfört med Skandiadirektörernas brottsliga verksamhet för ett antal år sedan, torde det brottsliga vara ganska ringa, och jämfört med den skada som en Wanja Lundby-Wedin har åstadkommit på den svenska fackföreningsrörelsen torde Anna Odells skadlighet vara försumbar.
I Jean-Paul Sartres och existentialismens anda skulle jag säga att vi alltid är i princip fria att göra vad vi finner nödvändigt. Om vi, nämligen, är beredda att ta konsekvenserna. Det går inte att skylla på lärare, ej på institutioner, ej heller, som i Nürnbergrättegången, på vad cheferna sade.
 Vi gör vad vi finner nödvändigt och vi tar konsekvenserna. Detta har en annan filosof, Torbjörn Tännsjö, redan sagt i en utmärkt artikel i Dagens Nyheter (12/5).
När detta är sagt kommer jag nu äntligen till mitt eget anspråkslösa bidrag: Jag häpnar över den enfaldiga och framför allt ohållbara provokationsestetik som man inte bara har använt för att ”legitimera” Anna och hennes examensarbete. Samma utslitna estetik präglar – som om det fortfarande vore 20-talets glansdagar – så mycket av en internationell konstmarknad som bara långsamt håller på att återhämta sig in i det som med ett utmärkt uttryck kallas ”slow art”.   
Det blir alltid litet genant när evenemangskonsten konfronteras med de sällan och plötsligt uppdykande autentiska konstverken. Den tid det tog innan konstkritikens innegäng, som det heter, ”kapitulerade” inför Lars Lerins akvareller kan tjäna som ett exempel.
Förgyllda bajskorvar, utauktionerade soppåsar och krucifix i urin kan knappast längre skaka en tämligen utmattad galleripublik. Att – som det hette på 20-talet – ”epatera”, det vill säga chockera‚ borgerskapet i konstnärligt syfte är ingen riktig nyhet.
Det finns föregångare. Om vi följer Suetonius lät den starkt estetiserande kejsar Nero sina hejdukar sätta hela hyreskvarter och sädesmagasin i brand, hela området kring det som skulle bli hans ”Gyllene hus” och bevittnade skådespelet från Maecenastornet, högljutt sjungande Iliadens avsnitt om Ilions belägring, iförd tragisk scendräkt. Där – ni unga vänner – har ni någon att tävla med.
(Och han fick och tog sitt straff.)

Vad är då felet med konfrontationsestetiken? Att den ingenting förklarar i den autentiska konstupplevelsen och inte kan skapa annat än en steril cirkelgång. Den motiverar bara konst som finns där i brist på bättre konst.
Om den yttersta konsekvensen av provokationsestetiken är mordet – vad sägs då om de 20 000 döda britterna under andra Sommesoffensiven? Erbjuder de inte ett så mycket kraftfullare skådespel? (Hos Ernst Jünger finns det faktiskt antydningar till en sådan estetisering av materielslagets massdöd.)
Om graden av emotionell verkan eller kognitiv omruskning är måttet på ett konstverk kan inget Ibsen-drama, ingen stråkkvartett av Beethoven mäta sig med en rejäl tandutdragning utan bedövning. Detta argument är, såvitt jag kan begripa, konklusivt, det vill säga det slags argument som kan avsluta en diskussion.
Uppenbart är det någonting som har gått fel här. Skall vi provisoriskt nöja oss med att säga att det autentiska konstverket kräver ett mått av artikulation?
Att presentera en longitudinellt halverad get i en glasburk fylld med sirap, dymedelst sägande sig vilja göra något mot globaliseringen, är en alltför svag och svepande gest. Och den stackars getens lidanden kan inte kompensera denna vaghet.
Jag ber så mycket om ursäkt, men så är det nog.