En gång intervjuade jag en herre som i över 30 år var mentalskötare på Säters sinnessjukhus i Dalarna. Bland andra kända psykopater vårdade han en av Sveriges mest förslagna seriemördare, Salaligans ledare Sigvard Thurneman. Denne hamnade på Säter 1937. Först i slutet av 50-talet fick han frigång. På de promenaderna visade sig den gamle patienten vara livrädd för bilar. Och Thurneman tog alltid tydligt avstånd från de andra intagna. Han tyckte att han var förmer.
Denna kombination av tafflighet och arrogans går igen i Arne Sundelins roman
Fallet Thurneman. Den är, om jag räknat rätt, den sjunde boken om Salaligan. Vad är så fascinerande och förfärande med det här rövarbandet?
De begick visserligen fem fula rånmord i ett forntidsgrått 1930-tal. Deras kupper var grymma och blodiga, men ofta förbryllande valhänta. Förutom ett par stora kap tog de mestadels magra byten eller inga alls. Svensk kriminalitet har blivit hästlängder värre sedan dess. Särskilt i Västmanland, som enligt Brottsförebyggande rådets siffror har landets högsta brottslighet näst efter Stockholms län.
Det slagkraftiga och koncisa namnet har förstås underlättat för dem att bli ihågkomna. Men epitetet Salaligan fick de först när de gripits. När polisen fattade att de senaste årens många mord, stölder och rån i trakten hängde samman. Ligan kallade sig själva Den Magiska Cirkeln, D. M. C, och Sundelin beskriver de andliga sammankomsterna som precis så pojkklubbstöntiga som namnet antyder.
Salaligans historier ingår i min hemtrakts historier. Ett av morden begicks helt nära min by. Ändå har jag hittills inte ägnat ligan några nämnvärda tankar. Deras sägner fanns där i periferin, en lika självklar och dammig del av min uppväxtmiljö som låt oss säga gamla hyttan i Ängelsberg eller dragspelsstämman på hembygdsgården.
Nå, en natt 1934 kom Salaligan till Hällby utanför Västerfärnebo. Med en slang pumpade de in bilavgaser i gamla Mathilda Blomqvists stuga. När tanten hade koldioxidförgiftats till medvetslöshet sökte de igenom hemmet på jakt efter alla pengar hon skulle ha, enligt ryktena. Men där fanns ingenting.
För att sopa igen spåren satte de fyr på huset. Thurneman råkade se den bedövade kvinnan börja röra sig i sängen sekunden innan han sprang ut ur den brinnande byggnaden.
Kanske trollbinds vi västmanlänningar av att ligan opererade i en bygd vilken då som nu betraktas som idyllisk.
1930-talets Sala var ett sömnigt gruvsamhälle. Visserligen i utförsbacke, men ändå solitt småborgerligt. Särskilt jämfört med andra bruksorter, som Fagersta.
För oss som kommer från landet mittemellan dessa jämnstora städer, är det fortfarande så. Till det Springsteen-gråa, blåsiga Fagersta far vi för att kasta grovsopor, justera kikarsiktena på älgbanan och möjligen fyllna till. I det näpna Sala går vi igenom självdeklarationen med LRF:s prudentliga revisorer, besöker biblioteket och sätter blommor på gravarna.
Nära lasarettet står en minnessten över ligans sista dödsoffer, bankbudet Elof Pettersson. Thurneman tömde pistolen i ryggen på honom 1936.
Tidskänslan bidrar förstås också till att fascinera. Salaligan använde ju all klassisk gangsterfilmsrekvisita man kan begära. Som om bröderna Coen hade gjort en svensk Oh brother where art thou, höll jag på att säga. Ligan blåkörde tjuvkopplade 30-talsbilar. Stal browningar och automatgevär som de pepprade sina offer med. Grävde ner sedelbuntar i skogen, konstruerade dynamitbomber för att spränga Stockholms central, målade falska nummerplåtar, allt i en sepiafärgad dåtid av bästa herrekiperingssnitt.
Den manipulativa psykopatens kanske mest skadliga sida är inte den egna förmågan att utöva våld. Utan förmågan att få andra att acceptera, eller utföra, våld eller andra orimliga saker. De flesta män med allvarliga empatistörningar brukar främst utsätta sina närstående för förtryck eller misshandel.
Men Sigvard Thurneman levde verkligen för att döda. Han lyckades gång på gång få de andra ligamedlemmarna att mörda eller hjälpa till att mörda. Med hypnos och bolmört tog han kontroll över dem. Ungefär som moderna gängledare laddar sina undersåtar med Rohypnol i kombination med alkohol för att de ska fråga mindre och strida bättre.
Parallellt med brottsligheten behöll medlemmarna sina vanliga liv. Utåt sett var de avsigkomna knegare i 20-årsåldern. Eller taniga morsgrisar. Sigvard Thurneman framstod för de flesta som ett bleksiktigt ufo. Han brukade ta igen sig hemma hos mamma och pappa när det blivit lite mycket med alla nackskott och likdumpningar i Svartån.
Hans sätt för tankarna till Tom Hanks roll i Coenbrödernas underskattade
Ladykillers: en sirlig fjant som gnuggar händerna medan dödstalen skjuter i höjden till sprittande gospel.
Där slutar likheterna med filmens värld. Till stor del för att Salaligans öden genomsyras av en unkenhet som skulle ha gjort H P Lovecraft avundsjuk.
Detta visar särskilt Sundelins roman. Flummiga seanser som osar rökelse. Dunkla hot från de danska doktorer som Thurneman fantiserade ihop. Cirkelmedlemmarnas titlar luktar gammalt fattig-Sverige: Skoputsare. Kalkbruksarbetare. Herrekiperingsbiträde. En hade emaljöga, en annan klumpfot.
Fallet Thurneman citerar flitigt rätts- och vårdsystemens anteckningar om huvudpersonen. På 1930-talet levde en kriminalpsykologisk teori om att det gick att se samband mellan förbrytarens kroppsbyggnad och brottsliga tendenser. Ett tankesätt som verkligen osar gammal krypta. Men det som professor Kinberg på Långholmen skrev ned ger skarpa bilder av Thurnemans utseende och person:
"Händer: tunna, genomskinliga, känsliga, 'psykiska'." Han är "subtil, fantastisk och romantisk på ett kusligt sätt." Han försöker "undertrycka det barnsliga grisskrattet" och sitter på sin stol på ett sätt som "mest liknar en gammalfrökenhållning".
Citaten visar inte endast vilken vilsen vetenskap psykiatrin var för bara några generationer sedan. Utan också att både rättsväsendet och mentalvården stod handfallna inför paradoxen Thurneman.
Man kan säga att han trodde på allt - som teosofi, numerologi, själavandring och mer metafysiskt jox än vad som är värt att räkna upp här.
Och han trodde på inget. Inte på människolivets värde. Inte på lag och rätt. Inte på heder eller moral.
Den där unkenheten går igen i den allra första romanen om Thurnemans gäng, Bertil Hökbys illa åldrade
Salaligan från 1969.
Fallet Thurneman är kanske för berättartekniskt avancerad för att bli någon bestseller, men i alla avseenden bättre.
När Hökby skrev sin roman rådde ännu sekretess kring Salaligan, dess ärke-skurk levde ännu. Kanske är det därför som den romanen inte späckades av fakta utan med långrandiga dialoger eller omständliga skildringar av praktiska sysslor eller väder och vind. Kort sagt är Hökbys roman inte så mycket dokumentärroman som en stilistisk föregångare till dagens svenska deckarvåg.
Apropå deckare i förhållande till verklig brottslighet, så bytte en vän och journalistkollega yrke till polis för några år sedan. I början av polisutbildningen hade han ännu ett stort deckarintresse och planer på att skriva en kriminalroman.
I dag har han både slutat läsa deckare och lagt ner idén om att skriva eget. Orsaken: som polis har han hunnit träffa ett antal verkliga mördare. Och upptäckt att de inte är några onda genier utan oftast, med hans egna ord, bara "ynkliga små skitar som har svårt att lägga ihop två och två".
En beskrivning som både gällde, och inte gällde, Sigvard Thurneman.
Sven Olov Karlsson
kulturen@expressen.se
Sven Olov Karlsson är författare och journalist. Hans senaste roman var
Amerikahuset.
