Globaliseringen för inte bara människorna på jorden närmare varandra, den snärjer också in oss i ett nätverk av internationell brottslighet, där gränserna mellan länderna är lika diffusa som skiljelinjerna mellan illegal och legal affärsverksamhet. Maffia-bossar, knarkkungar, riskkapitalister och bankdirektörer knyter gemensamt maskorna i nätet allt tätare och lägger ut beroendeframkallande beten (droger och bo-lån) som garanterar att vi stannar innanför nätet, inbördes stridande om smulorna som blir över.
Politiker, polis och polarforskare står handfallna inför denna globaliseringens huggsexa som tävlar med klimatförändringarna om att snabbast omfördela jordens krympande resurser till så få händer som möjligt.

Under sådana omständigheter går det inte att låta A-gruppen - rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art - ligga kvar i malpåse. Arne Dahl avslutade sin deckardekalog om A-gruppen 2007, lät den visserligen göra ett slags historisk återsamling i en elfte bok året efter, men tycktes i övrigt vara inställd på att återta den fortsatta litterära karriären under sitt dopnamn Jan Arnald.
Men då slog finanskrisen till med fullt räntebesked. Aldrig har det blivit så tydligt att finansinstituten befolkas av människor med lika vidlyftiga samveten och hänsynslös roffarmentalitet som vilket knarksyndikat som helst.
Så Jan Arnald har lagt sina skönandliga projekt åt sidan och kallat in Arne Dahl och A-gruppens medlemmar - i varje fall sex av dem - till ny tjänstgöring med vidgad aktionsradie.
Det rör sig om en hemlig operativ enhet inom EU:s polisiärt byråkratiska samarbetsorgan Europol. Formellt kal-las enheten OpCop (Overt Police Cooperation) men i den fiktiva realiteten är den en europeisk motsvarighet till FBI, med allt vad det innebär av beväpnade balansnummer på lagens gräns.

Chef för enheten är vår gamle bekanting Paul Hjelm från A-gruppen, basande över tio klipska snutar från olika EU-länder, varav en är förre A-grupparen Arto Söderstedt. Denna OpCops hjärntrust har en kader av lokala medarbetare i EU-länderna, i Sverige heter de Kerstin Holm, Jorge Chavez och Sara Svenhagen, alla kända från A-gruppen. Med tanke på den svenska polisens kompetens är Sverige en aning överrepresenterat i denna den första av fyra planerade OpCop-romaner.
Svenska kriminalförfattare är å andra sidan lika oförtjänt överrepresenterade på världens bästsäljarlistor. Bara två av dem är direktkvalificerade för slutspel i Champions League - Leif GW Persson och Arne Dahl, om än inte med helt kompatibla kvaliteter.
I början av Viskningsleken är jag övertygad om att Arne Dahl rentav skulle kunna hävda sig i en match mot John Le Carré. Men det är som Manchester United mot Barcelona - den genomtänkta intrigen går efterhand förlorad i alltför komplicerade turer, den må vara aldrig så finurligt upplagd. Och mot Le Carrés eleganta och säkra passningsspel svarar Dahl lite för ofta med putslustigt väggspel på vänsterkanten utan att finna de vägvinnande öppningarna.

Ändå är hans strävan att i romanform ta itu med de stora pågående skeendena på världsscenen - denna arena där gangstrar och bankmän allt skamlösare kritar varandras kostymer - värd all respekt och uppmuntran. Noga taget vet jag ingen annan i den svenska samtidslitteraturen som vågar bita tag i ett så stort stycke av nuet, hålla fast det och skaka det med en morrning.