Det brukar i Arne Dahls romaner alltsomoftast finnas en litterär eller rentav metalitterär dragning som låter oss förstå att också Jan Arnald har haft ett finger med i spelet vid konstruerandet av berättelsen.

Det fanns nämligen en tid då personerna Arnald och Dahl var skilda åt – först 2008 blev skilsmässan ett faktum och de olika författarjagen kunde utvecklas var för sig och stiga ut i respektive offentlighet i kraft av eget namn.

Arne Dahl har i rask takt nu publicerat ett antal romaner om den mycket speciella arbetsgruppen inom den europeiska polisen som löser tvärbrottsliga uppgifter och gåtor.

Oftast är det snillrikt konstruerade brottsfall som löper ut över i princip hela världen. Så också nu i den aktuella romanen, där vi också möter en närapå golemliknande och genmanipulerad figur som till slut fångas upp i mänsklig famn.

Vi finner hos Dahl som vanligt en viss samhällskritik. En viss nördig humor. Ett driv i personer och intriger.

Bra så. Men räcker det?

I Dahls kriminella universum finns det också en återkoppling till faktiska historiska händelser, som exempelvis den beryktade kannibalön Nazino som utgör en av referenspunkterna i den nu utgivna Hela havet stormar.

Det är inte utan att jag kommer att tänka på Arnalds debut Chiosmassakern från 1990. I bägge romaner omsluts berättelsen av ett slags dynamik som rör sig mellan det faktiska och det fiktiva. Hela havet stormar är en berättelse som leker med både sin genre och sin egen berättelse och sätter fokus på den auktoritära kommunismens kollaps och brist på respekt för mänskliga rättigheter, som till exempel att inte behöva bli uppäten – vilket blir en av romanens ingångar.

Det är mycket raffinerat. Underhållande. Och för första gången känns det faktiskt som om Dahl och Arnald har slutit fred med sig själva och lyckats skapa en litterär kriminal­roman som inte undandrar sig varken det metalitterära spelet eller genrens behov av dramatik och spänning. Så. Räcker det? Ja. Mer än väl.