Björn af Kleen möter Tomas Tranströmer i hans lägenhet på Söder.
Den yngsta dottern står i jeans och strumplästen i lägenheten på Stigbergsgatan. Paula, som är sjuksköterska till yrket, är glad att hon fick i sig lunch - fisk och potatis - innan kalabaliken bröt ut i hennes föräldrars bostad.
- De här spekulationerna har hållit på så länge. Vi har inte pratat om det så mycket på senare år. Tidigare på 90-talet tänkte vi: fan kan inte farsan få Nobelpriset.
Hon brister ut i garv.
- Vi tänkte ju rent ekonomiskt. Att det vore praktiskt. Med pengar! Det var på den tiden man behövde en lägenhet.
I rummet intill, med flygeln, försöker mamma och pappa efter bästa förmåga besvara de förstanlända journalisternas frågor. Jag frågar Tomas Tranströmer, när vakten stängt dörren om oss, om Nobelpristagaren har några konkreta råd till opublicerade poeter. Bestämt, nästan barskt, utbrister han:
- Nej!
- Ta det lugnt, manar hustrun Monica och fnissar.
Hon är tolk till hans enstaviga svar.
- Var och en måste hitta sin egen väg. Det låter enfaldigt. Men faktum är att total ärlighet är det viktigaste. Att vara ärlig är väl ambitionen hos varje författare. Men att också läsaren upplever den ärligheten, det är konsten.
Vad är då, parerar jag, din totalt uppriktiga reaktion på Nobelpriset?
Han ser perplex ut.
- Det är så blandade känslor, eller hur Tomas? Men när allt landat känner man sig förstås kolossalt hedrad. Och lycklig också kanske.
Så brister Tomas Tranströmer, inför den plötsliga åsynen av Eva Bonnier, ut i ett lyckligt ljud. Jag hinner fråga vilken pristagare han läste senast.
- Ska vi vara ärliga, Tomas, så är du ingen stor romanläsare. Det betyder väl inte att den sista du läste var Wislawa Szymborska (som fick priset 1996). Men du läser mycket mer dikt än prosa. Just nu läser han den nya samlingsutgåvan av Czeslaw Milosz (pristagare 1980).
Lägenheten, med den på samma gång dånande och stillsamma utsikten över Stockholms inlopp, har karaktären av en skrivarstuga. Bokhyllorna - där Bo Strömstedts Den tjugonionde bokstaven står bredvid Strindbergs Svarta fanor - är sprängfulla. Men dörren till köket, där han i ett skafferi ska förvara ofärdiga utkast, är igendragen. Men kanske inte för alltid. På frågan om han skriver:
- Ja. Vet inte...
Monica Tranströmer sneglar på sin make och fyller i.
- Du har lite på gång som du inte vet om du kommer att godkänna i framtiden. Helt har du inte stängt skrivverkstaden.