Vid ett tillfälle i sin – det är lika bra att göra det klart med en gång – glimrande bok Vidden av en fot diskuterar Aris Fioretos den scen i en Indiana Jones-film där hjälten möter en väldig sabelsvingande slagskämpe. ”Men i stället för att anta spelets underförstådda regler och ta till knytnävarna skjuter han ihjäl den förvånade fienden med revolvern.” Fioretos gör detta till en bild av en konstnärlig strategi: ”På konstens område hjälper denna attityd alltid. En välvald aforism avlossad från höften räddar en även i den svåraste klämma.”
Jag är inte helt övertygad om den saken, men ett är säkert: kommentaren ringar in Fioretos sätt att hantera sina vapen.
I Vidden av en fot har han samlat skilda texter (en del av dem har kunnat läsas på den här sidan) från 25 år som författare, essäist och kritiker. Det är en typ av bok det är lätt att misstänkliggöra – Varför prångla ut det redan tryckta en andra gång? På vilket sätt hör de olika delarna ihop? – men i det här fallet är de invändningarna ganska lätta att bemöta: en del av texterna är opublicerade, men poängen med boken är framför allt att den ger en samlad och fördjupad bild av ett författarskap vars mångsidighet annars varit lätt att missa. Korta tidningskommentarer och långa essäer ställs bredvid varandra, och diskreta samband blir plötsligt uppenbara.
Boken har fyra delar: i tur och ordning är det privatmannen, essäisten, kritikern och berättaren som kommer till tals.
Som Fioretos själv antyder är gränserna mellan dessa avdelningar allt annat än tydliga, och det är nog just det jag gillar med boken: att det privata utsätts för kritik och kritiken blir personlig. Jag kan inte på rak arm komma på någon svensk som rör sig lika motiverat och samtidigt ledigt från personliga minnen till litterära upptäckter, tvärsigenom bokpärmar och hud.
Att Vidden av en fot är svår att sammanfatta ligger i sakens natur, men det finns drag och teman som återkommer. Ett exempel är just förhållandet mellan litteratur och kropp. Inte de gamla vanliga organen, hjärta och hjärna; vad Fioretos intresserar sig för är snarare ryggrad, muskler, hud, nerver, slemhinnor, fett – ”all denna mjukvara som är förgänglig och därför så omgärdad av patos och ideologi, lika förbryllande som begärlig. Bara en sådan kropp kan uppleva den sällsamma rysningen, lika fasansfull som förtjusande, som är det säkraste tecknet på att vi berörs.”
När han är som bäst kommer han åt något väsentligt på den vägen: rörelsen, erfarenheten, rysningen; det där som man inte kan tolka eller diskutera sig fram till, men som kanske är hela anledningen till att man överhuvudtaget läser.
Fast mitt i all denna briljans är det något som fattas. För hur var det nu med den där scenen i Indiana Jones? Egentligen befann sig ju Indy inte alls i någon knipa, även om det först såg ut så. Den sabelsvingande kämpen utgjorde ingen match för hans revolver.
Men faktum är att scenen därmed blir en ännu bättre bild av Fioretos eget skrivande, och indirekt av dess enda tillkortakommande. För om det har någon svaghet så är det att klokheten, bildningen och skickligheten är lite för stor i förhållande till de utmaningar texten ställs inför. Som om det viktiga är elegansen med vilken aforismerna avfyras, inte orsaken till att de avfyras. Och resultatet är imponerande, ofta direkt underhållande, men efterhand infinner sig en viss trötthet.
Det är som att sitta och titta på en skicklig jonglör. Till sist börjar man hoppas att han ska tappa något.
