I Expressen (11/11) påstod Elise Karlsson att det västerländska kulturarvet endast var en angelägenhet för medelklassen. Men under den tidiga arbetarrörelsen var folkbildning ett av de centrala elementen.
Genom bildningsförbund och folkhögskolor skulle arbetarklassen höja sig till minst samma nivå som de samhällsskikt som tidigare haft så gott som ensamrätt till bildning och högre utbildning. Kunskaper inom språk och historia, litteratur och naturvetenskap ansågs förädla människan och göra henne till en bättre samhällsvarelse.
Arbetarklassens frigörelse skulle gå via bildningen. Arbetarförfattare som Harry Martinson och Dan Andersson förkovrade sig och förde i sina verk vidare den bildningstradition som fram till 1900-talets mitt av alla samhällsklasser och partigrupperingar betraktades som en värdefull resurs.
Det vi kallar det västerländska kulturarvet är ett intrikat system av korsreferenser, som utvecklats organiskt över tid. Detta system utgör den grund på vilken samtidens kultur vilar, såväl högkulturen som populärkulturen. Utan insikter om detta blir också konsumtionen av samtidskulturen åtskilliga nyanser fattigare.
Kulturarvet, ”kanon”, är inte statiskt, det utvecklas hela tiden beroende på vilka verk som lyfts fram, citeras och refereras.
Vad som utgjorde en självklar del av den klassiska bildningen i mitten av 1800-talet är inte lika självklart i dag. Verk tillkommer och verk faller i glömska, ofta för att senare återkomma när en ny samtid uppmärksammar deras relevans. Oaktat denna långsiktiga förändringsprocess borgar kulturarvet för kontinuitet och fungerar också som kvalitetsgarant.
Att förespråka ökade kunskaper om den västerländska bildningstraditionen är inte exkluderande på något sätt. Att man pratar om just det västerländska kulturarvet beror givetvis på att det i västerlandet har funnits ett kontinuerligt intertextuellt referenssystem ända sedan antiken. Det har inte varit slutet mot omvärlden och är det ännu mindre nu.
Alf Henrikson hade till exempel stor nytta av sina djupa och breda kunskaper i den västerländska bildningstraditionen när han studerade och översatte kinesisk litteratur. Att känna den grund man själv står på avskärmar en inte från andra perspektiv.
I en tid när kulturarvet misstänkliggörs av såväl det ytliga underhållningsetablissemanget som kulturinstitutionernas poststrukturalistiska högborgar är det naturligt att den som vill värna och utveckla den bildningstradition som utgör grunden för hela vår kultur intar en kulturkonservativ ståndpunkt.
Detta ska inte förväxlas med en konservativ hållning i politiken. Arbetarrörelsens tidiga folkbildare skulle rotera i sina grifter om de hörde Elise Karlssons resonemang.
Lars Anders Johansson
kulturen@expressen.se
Lars Anders Johansson är journalist, poet och musiker, senast aktuell med sina tonsättningar av Erik Axel Karlfeldts poesi på skivan I
Fridolins spår.
