Jesper Högström tror inte på offerpostioner.
Det mest finurliga av alla retoriska knep är det där man tillskansar sig moraliskt överläge genom att låta förstå att man skulle vara belagd med munkavle. Så resonerar fikarumsrasisten (”Så här får man inte säga, men…”) och så låter det på Aftonbladet Kultur när det ska snackas politik (”Vi som tycker så här ska egentligen hålla käft, men…”).
Så resonerar numera också ett antal svenska skribenter när det faktum att folk inte vill köpa deras böcker eller betala för utgivningen av deras tidskrifter sägs innebära att de är ”censurerade”. För ytterligare en variant av offerpositionerandet står Madeleine Grive (Expressen 19/1) som på ett mystiskt sätt lyckas förbinda det faktum att hennes tidskrift 00TAL inte recenseras av Dagens Nyheter med påståendet att dagens kulturskribenter blivit ”mer osjälvständiga” och ”mindre originella”.
När jag nu tänker beklaga att en tidskrift jag var med och startade riskerar att bli nerlagd av ekonomiska skäl tänker jag alltså INTE påstå att det skulle vara ett hot mot yttrandefriheten. Däremot är det synd.
Skribenterna på Känguru – som gavs ut av Humanistiska Föreningen på Stockholms universitet och som nu ser ut att gå i graven när kårobligatoriet avskaffas – verkar ju, när jag läser deras sista nummer, ha samma drivkraft som en gång fick mig att starta tidningen.
Visst, de verkar brinna för idén om essäistik, att behandla akademiska ämnen utan akademisk terminologi, men det är inte det jag egentligen menar. Vad jag menar är att de verkar gilla att skriva. Och att de gärna vill se det de skriver i tryck (ett skäl till att jag slet för att dra igång tidningen var naturligtvis att jag visste att ingen annan skulle publicera långa texter om gamla Busterserien Rovers.)
Detta, kan man påstå, är en djupt egoistisk drivkraft. Jag vill nog påstå att det också är en djupt humanistisk sådan, eftersom det enda sättet att hantera ”kulturarvet” är att använda det.
Jag skulle dessutom vilja påstå att det är den enda ärliga publicistiska drivkraft som existerar (en annan tidskrift där jag medverkat, i dagarna tioårsjubilerande Offside, startades även den av folk som i grunden bara ville publicera sånt de själva ville läsa och därför var villiga att dra igång ett projekt som alla i medievärlden utdömde som hopplöst).
En sådan utgångspunkt innebär man aldrig kan inta en offerposition om folk inte vill ha det man gör. Skribentverksamhet lyder samma lagar som all annan mänsklig kommunikation – man kan hoppas på respons och uppskattning, men man kan aldrig kräva den. Jag tycker som sagt att det är synd om Känguru måste upphöra. Jag är också säker på att de som jobbar med den kommer att hitta nya vägar.
Det är fördelen med att vägra vara offer.
