Sveriges riksdag har nu – i likhet med en rad andra demokratiska länders parlament, formellt fastställt ett sedan mycket länge väl säkrat faktum: det ottomanska imperiets folkmord på mellan en och en och en halv miljon minoritetstillhöriga vid slutet av första världskriget. Knappast någon sensation utan en enkel åtgärd av humanitär anständighet i Nürnbergprocessernas anda.
Detta utlöser då det ena och det andra. Men framför allt en retorik som i sin enfald nästan måste anses utgöra något slags rekord.
Historien bör inte politiseras, heter det i en rad bestörta uttalanden. Inte bara från stats- och utrikesministrarna, som gör det ganska klart att de betraktar svenska riksdagsbeslut som en bagatell som sittande regeringar lugnt kan ge fan i. En ståndpunkt som möjligen kan tänkas höja ett och annat ögonbryn i författningsstater som USA och Tyskland. Är det månne Machtergreifung, makt-övertagande, på gång? Bör Riksdagshusets sprinklersystem ses över?
Även Dagens Nyheters inte särskilt snillrika ledarsida hänger med. Den anser det olämpligt att historiska folkmord ”politiseras”. Man tar sig för pannan.

Ett bra test på en utsagas meningsfullhet respektive meningslöshet, som jag tror kommer från Aristoteles, är att försöka föreställa sig vad det skulle innebära om det som sägs vara fallet inte vore fallet. Om man inte kan tänka sig det är utsagan meningslös. Alltså:
Vad skulle det innebära att inte politisera historien? Vad skulle det innebära att inte politisera ett folkmord? Att beskriva det i något slags värdeneutrala termer? Att reducera Förintelsen, Gulag, Rwanda till statistik? Var den hedervärde Göran Persson ute för att politisera när han tog sitt initiativ till samtidskunskapen?
Eller gäller möjligen särskilda regler för kandidatländer till EU? Vad det här nu än är, grovt hyckleri eller påpassligt iråkad hjärndöd. Förtroende inger det inte.