Peter Englund tycker att metaartiklarna kring Nobelpriset tyder på att man "inte har något intelligent att säga om litteratur i allmänhet och pristagaren i synnerhet" (SvD 16/10). I brist på Mo Yan-bildning, får många vackert ägna sig åt opinionsbildning?

Han har rätt i att Horace Engdahl eventuella skvaller vid köksbordet knappast lär skaka Akademien i sina grundvalar. Medan den förr läckte som ett såll, begränsar sig årets fadäs till några förflugna kommentarer av fru litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström.

Däremot var det inte lika lätt för Englund att avfärda Kulturnyheternas avslöjande om att ledamoten och sinologen Göran Malmqvist tangerat Akademiens jävsregler.

I torsdags levererade han flera nyöversatta verk av Mo Yan till förlaget Tranan. Man undrar vad Nobelpristagarens tidigare trogna översättare, Anna Gustafsson Chen, tyckte om det initiativet.

Englund skrev i går kväll att Malmqvist tänker skänka bort rättigheterna. Det var ju klokt. Ännu klokare hade varit om Malmqvist förmedlat den ganska avgörande detaljen redan i sitt första febriga mejl till Tranan.

Detta sagt är förstås hans arbete, som utförts på uppdrag av Akademien, nödvändigt för att snabbt få ut fler romaner och noveller av Mo Yan på svenska. Översättarna av kinesisk litteratur är försvinnande få och det krävs kompetens bland de aderton som sträcker sig bortom västerlandet. Arabiska, någon?

Minns också Artur Lundkvist, en central introduktör av bland andra Pablo Neruda, Nobelpristagare 1971. Lundkvist var då i högsta grad en aktiv Akademiledamot. Jävig, eller bara spränglärd?

Svaret kanske inte alltid är helt enkelt.