Konstkritikern Ulrika Stahre skriver (AB, 30/8) apropå mina artiklar om Lars Vilks och Jamtli:

"I båda har SION bagatelliserats och framställts som vilken organisation som helst. Oklara antydningar om den svenska undfallenheten, om huruvida Janne Josefsson skulle kunna tala på antimuslimsk konferens, ger en helhet som är ett tydligt stöd till Lars Vilks projekt, både konstnärligt och politiskt."

Att jag stöder Vilks projekt är uppenbart och behöver inte insinueras. Att jag påstås se SION som vilken organisation som helst, får mig att förstå vilken fålla Stahre vill fösa in mig i inför sina läsare. Att göra sådana glidningar, när jag på ett seriöst sätt vill stödja en kritisk diskussion om religionerna (alla religioner) och där Vilks projekt visavi SION, är en, säger en, väg att undersöka, är infamt, fegt och populistiskt. Om SION skriver Vilks (Newsmill 29/8) något som får åtminstone mig att tänka på avsaknaden av politisk analys och bemötande av Sverigedemokraterna här hemma:

"Men samma motiv, alltså att undersöka demokratins gränser och demokratins sätt att utesluta vissa röster, kan tillämpas på SION. /.../ Men det är ändå intressant att fundera kring vilken betydelse den har och på vilka sätt den marginaliseras. Och hur den skall bemötas".

Den intellektuella nivån i den här debatten har sjunkit till en sörjig botten, där varje kritik av islam och koranen, leder till placering i en högerextrem bur.

Så det skulle inte vara möjligt att kritisera islam från vänster (bland annat för dess kvinnoförtryck)?

Och hur var det nu igen med Marx och opium för folket?

Nej, jag hade inte väntat mig detta av en vänsterredaktion som Aftonbladet Kultur: att inte kunna skilja på äpplen och päron.

MARIANNE LINDBERG DE GEER