I min diktantologi från gymnasiet stod "I dag fyller jag trettiosex år" av Lord Byron. Den fick mig att rysa, som man gör i den åldern. Poeten satt i Grekland, utbränd och melankolisk, och drömde om att offra sitt förslösade liv för något större:
Vulkanen lik på öde strand
är elden jag inom mig bär,
ej tänds en fackla vid dess rand
- den dödsbål är.
Jag rös igen. Den sublimerade självömkan var oemotståndlig. Tanken att allt skulle brinna, allt som var futtigt och outhärdligt i både världen och mig själv. Kommentarerna berättade att dikten skrevs i Grekland, där poeten befann sig för att slåss mot de turkiska förtryckarna och dö för friheten. Det framgick också att han kort därefter hade lyckats dö.
Det framgick däremot inte att Byron skrev dikten för att han var nobbad av en femtonårig grekisk pojke. Inte heller att hans "frihetskrig" var en stökig fars där de grekiska gerillasoldater han försökte föra befäl över bråkade inbördes och svindlade honom på pengar. Inte att hans heroiska död berodde på febersjukdom och klantiga läkare. Men ändå.
Ung fröjd du sörjer... slocknad glöd. Men varför leva? När dig finns
det land, det folk, det fält, där död
med ära vinns!
Lord Byron.
För tio år sen den 11 september fyllde jag själv trettiosex. Jag tillbringade dagen i en idyllens bubbla, så långt från Byrons grandiosa värld som tänkas kunde.
Jag hämtade mina småtjejer på dagis, åkte tunnelbana med dem, köpte prinsesstårta i konditoriet längst ner på Birkagatan och lovade min treåring att hon skulle få rosen. Jag minns det jag tänkte - att jag hittat hem till slut, att jag var lycklig i min lilla värld - och jag minns det extra tydligt på grund av det som hände samtidigt i världen.
Jag missade alltsammans. Först klockan sex ringde en kompis som var hembjuden till mig på kvällen och undrade om jag tänkte genomföra det hela. Hur så, undrade jag? Och medan jag satt där på sängen och hörde om planen som flugit in i tornet tänkte jag, med den sortens absurda association man kan få i chockartade ögonblick, på Lord Byron och titeln på hans dikt. I dag fyller jag trettiosex år, tänkte jag.
Jag fortsätter att tänka på den dikten och tv- bilderna av skyskraporna som brinner.
Ej tänds en fackla vid dess
rand - den dödsbål är.
Jo, i Lord Byrons krig var det onda imperiet muslimskt och offren kristna (i historien byter alla etiketter plats). Nej, han skulle aldrig drömt om massmord (först vår egen tid försåg den apokalyptiska fantasin med de tekniska och ideologiska resurserna). Ändå var det män som Byron som flög in i tornen. Män som inte riktigt var unga längre, men som ville tillbaka till ungdomens rena offervilja.
Män som ville offra sina förslösade liv för något större. Män som betraktade sina egna liv som begravningsbål och inte hade någonting emot att förvandla hela världen till samma sak. Män som betraktade vanliga flygpassagerare - finns det inte någonting med flygtrafikens hela miljö som sammanfattar den västerländska civilisationens kombination av teknologiskt högmod och hopplös banalitet? - som lovligt virke till den stora brasan. Män som föraktade prinsesstårta.
Många, har det visat sig senare, är beredda att se dessa män just som företrädare för någonting större - för islam, för tredje världen, för någon form av förståelig motvilja mot marsipanrosornas och Boeingplanens civilisation. Andra är beredda att besvara deras apokalyptiska drömmar med sina egna. Senast i Oslo i somras uppträdde en inte riktigt ung man som gjorde verklighet av sina fantasier och lät världen brinna.
Jag ryser fortfarande, men av helt andra anledningar.
