"In the shadow boy meets man." Detta rockbibliska citat inleder en film om Anton Corbijn som Fotografiska visar bredvid den holländske fotografens bilder. Det kommer från U2:s "Twilight" och är den bästa sammanfattning av Corbijnestetiken jag kan tänka mig. Corbijns visuella språk är som en komboöversättning av Ian Curtis och Bonos röster: rapsigt men sentimentalt.
I svartvitt och med mystifierande mörkrumsarbete har han porträtterat sin ungdoms rockidoler tills de tog slut. Då gick han över till konstvärldens män i stället. Det är dessa mer finkulturella objekt som
Inwards and onwards bygger på. Det var dags att byta värld att dyrka för den nu 56-årige Corbijn.
Som rockkritiker kände jag redan för tio år sedan att Corbijns bilder började låsa in hans trotjänarartister - från Dave Gahan till Per Gessle - i en betongbunker. Jag tyckte att någon borde ta ifrån Anton Corbijn de skadliga kemikalier han kladdade med och lämna dem till en riskavfallsenhet. Det var som om han orkestrerade skivindustrins implosion med sina utfrätta ansikten.
Nu använder han samma teknik som i begynnelsen: naturligt ljus, spontana möten, stor Irving Penn-beundran. Allt handlar om mötet mellan den beundrande mannen och nestorn som han ser upp till.
Modellen kliver in i Corbijns skuggor och kommer ut på andra sidan med en förstärkt image. Anton Corbijn kliver ut med idolernas stoft på axlarna. Lucian Freud. Damien Hirst med dödssymboler. Alexander McQueen i stenkastarlook. Gerhard Richters rygg. Jeff Koons i sneakers med en ballong för huvudet. Industriromantikerna Bernd och Hilla Becher mot tegelvägg. Ed Ruscha i seglarskor på Venice Beach.
Alexander McQueen. (Bilden är beskuren). Foto: Anton Corbijn
Corbijn undviker noga att borsta av sig. Alla andra sätt att skaffa sig fotografisk tyngd hade varit mer spännande. Men det sympatiska med Anton Corbijns nya spår är att han visar så öppet vad det handlar om: en bearbetning av ett mindervärdeskomplex. Rockslusken som aldrig anses fin nog. Porträttfotografen som aldrig kommer i närheten av att bli sin tids Irving Penn. Även han som är en stjärna vill sola sig i stora stjärnor.
Medan Penn kunde få fiskhandlare att se ut som demonregissörer och vice versa faller Corbijns bilder platt så fort hans modeller inte själva laddar bilden med sin status. Det är en ganska liten och oambitiös utställning.
Inramad av Fotografiskas sedvanliga presentationstext i Google translate-stil samt ett rum med stillbilder ur Corbijns två långfilmer
The American och
Control vilka har samma stämning som i foajén under en trailer-tv på Filmstaden. Konstnärerna, författarna och politikerna garneras av några ännu mer publikfriande rockerporträtt: Iggy Pop i bara bootsen, naken och på knä. Ett fint porträtt av Bruce Springsteen med en häst och en motljusstråle som en blixt genom huvudet.
Få har mytologiserat män i postmodern tid som Anton Corbijn. Han har förlängt livslängden på omoderna mäns auror, raspat på dem när fasaden har behövt patina i stället för ansamlat damm. Nästan alla män är aktiva i hans bilder. De använder kroppen. De extremt få kvinnorna står alltid i avvaktande poser, med armarna utmed kroppen, PJ Harvey i sin behå, Kate Moss i vitt nattlinne. De ser ut som några som väntar på en ny tid som komma ska.
