Både Per Wirtén (
Expressen 4/2) och Charlotte Wiberg (7/2) vänder sig mot att jag skiljer mellan det slags ressentiment mot föreställt mäktiga grupper som det som antisemitismen uttrycker och den rasism som uttrycker ett förakt för grupper och folk som anses underlägsna.
Denna distinktion är både analytiskt och historiskt motiverad. Den är lätt att inse genom ett enkelt tankeexperiment:
Vem har någonsin hört en rasist tala om afrikaners, indianers eller aboriginers otillbörliga makt och rikedom? Det finns, som jag också skriver angående förintelsen av de europeiska judarna, självfallet rasism och rastänkande som riktar sig mot judar och det blandar sig ofta med antisemitiskt ressentiment.
Wirtén konstaterar mycket riktigt att Hannah Arendt är en viktig inspirationskälla. I The origins of totalitarianism hävdar hon att antisemitismen är en modern, profan ideologi som inte har mycket att göra med det månghundraåriga religiösa judehatet. Dessutom menar Arendt att antisemitismen bara är den ena delen av Förintelsens förhistoria och inte ensam räcker till som förklaring. Den andra är imperialismen och dess föreställningar om raslig överlägsenhet.
Den antisemitiska ideologin handlar om föreställningar om judarnas position i den moderna, fullt utvecklade kapitalismen. Judarna blir till inbegreppet av allt som är ont hos moderniteten: intellektualism, urbanitet, ekonomisk spekulation och upplösning av gamla band och traditioner.
När 1800-talets europeiska kapitalism expanderar, bland annat på grundval av de rikedomar som rövats från andra kontinenter, lämnas koloniernas urbefolkningar i misär, medan de europeiska judarna anklagas för att profitera på denna rikedom utan att lämna något eget bidrag. När Wirtén trumfar med att 1480-talets inkvisition skilde mellan judar och ickejudar utifrån kriteriet om blodets renhet pekar han på ett tidigt uttryck för religiöst rastänkande, men knappast för en betydligt yngre sekulär ideologi.
Som så många andra inom dagens vänster är Wirtén influerad av olika postmoderna teoretiker, där både rasism, antisemitism och vanliga motsättningar mellan olika folk täcks med ett vagt jargonguttryck som ”annorlundahet”. Skillnader tolkas här som enbart något språkligt eller estetiskt satt.
Ett sådant tänkande tenderar paradoxalt nog att radera ut snarare än tydliggöra skillnader mellan olika slags diskriminering.
Jag förespråkar ett angreppssätt som ser rasism och antisemitism som knutna till samhälleliga positioner, arbete, rikedom och över- och underordning. Kritik av antisemitism och rasism måste knytas till kapital- och maktkritik, och ideologier måste förstås i konkreta historiska kontexter. Och jag vill påstå att den närmare bestämning av antisemitismen och den distinktion jag förespråkar, men som Wirtén inte vill veta av, skulle vara användbar för att skilja vad som egentligen kan kallas för antisemitiska yttranden och argumentationsfigurer från berättigade argument, exempelvis i kritiken av Israels politik.
Wiberg invänder också mot att jag understryker det kända historiska faktum att av Förintelsens offer kom långt över hälften från östra Europa och Sovjetunionen och att en del användes till slavarbete. Åtskilliga vittnesmål från överlevande berättar om hur de arbetsdugliga fångarna sorterades ut från dem som skickades direkt till gasning.
Många historiker talar i dag för att om inte Tredje riket hade gått under 1945, hade inte bara judar och romer, utan även andra folk i de erövrade områdena blivit offer för det byråkratisk-industriella massmordet.
Anders Ramsay
kulturen@expressen.se
