Först en varning. För en vecka sedan fällde Granskningsnämnden för radio och tv (GRN) ett inslag i radions Kulturnytt för bristande opartiskhet. Inslaget var mitt, så när jag i det följande ifrågasätter GRN talar jag i egen sak.
Jag företräder en parts intressen. Jag är partisk.
Något jag enligt GRN alltså var även i Kulturnytt en morgon i oktober, när jag kommenterade – och kritiserade – den nya regeringens beslut att slopa de fria entréerna på vissa statliga museer.
Detta trots att jag inte har något som helst egenintresse av fri entré – som konstkritiker går jag in gratis på alla museer jag har anledning att besöka i tjänsten. Men för GRN räcker det med att man som reporter eller programledare uttrycker en åsikt, att man tar ställning i en fråga nämnden upplever som ”kontroversiell”.
Men att kommentera okontroversiella frågor verkar ganska meningslöst. Liksom att kommentera utan uttrycka sin åsikt.
Och eftersom Sveriges Radio enligt sändningstillståndet både ska granska och kommentera politiska beslut, och stimulera till debatt, medger GRN ”ett visst utrymme för värderande omdömen”, även från radions egna medarbetare.
Ett visst utrymme, vars omfång nämnden avgör från fall till fall.
Ingen enkel uppgift, och på senare år har nämndens beslut ofta själva blivit föremål för kontroverser. För ett drygt år sedan kallade SR:s mångårige östeuropakorrespondent Kjell Albin Abrahamson GRN för ”Sveriges Radios största dödgrävare” (Expressen 3/12 2005). Strax före undrade den lika rutinerade Björn Elmbrant (Expressen 25/11 2005) om GRN blivit en politisk domstol.
Har GRN tappat kompassen, eller är det journalisterna som blivit galna?
Nu i december fälldes ett inslag i samhällsprogrammet Drevet i TV4, för att en av deras reportrar tagit ställning på ett ”otillåtet” sätt. Men själva idén med Drevet – det som skiljer det från konventionella reportagemagasin som Kalla fakta – är just att dess medarbetare ska ta ställning. Som TV4 skriver i sitt yttrande: ”Förebild för Drevets reporterroll är recensenten, krönikören, paneldeltagaren, kåsören och den politiska kommentatorn.”
För femton år sedan hade ett program som Drevet varit omöjligt. Staten hade ensamrätt på etern, och det som sades och gjordes i dess kanaler fick en genomslagskraft som krossade allt i sin väg. Misstanken att staten höll sig med en megafon var ständigt befogad, enda sättet att hålla den stången var en journalistisk kodex som garanterade maximal neutralitet och rättvisa i alla lägen. I den miljön formulerades det krav på opartiskhet som GN använder i dag.
Men det har ju hänt ett och annat sedan dess. Monopolet är avskaffat och ni kanske har hört talas om flugan internet? Information är gratis och alternativa verklighetsbilder aldrig längre än ett musklick bort. Dessutom har en majoritet av dagens mediekonsumenter lärt sig kritiskt tänkande i grundskolan.
I en sådan tid blir Drevets journalistiska förhållningssätt inte bara möjligt, utan dessutom hederligt. Eftersom det innebär att de åsikter och värderingar reportern ofrånkomligen har – och som lika ofrånkomligen påverkar dennes arbete – redovisas öppet.
Vad innebär det att GRN arbetar med en syn på opartiskhet som är så uppenbart ur fas med tiden? Rimligtvis att den blir en hämsko på public service-mediernas strävan att befinna sig i takt med tiden, att göra attraktiva och angelägna tv- och radioprogram som lever upp till sändningstillståndets krav på granskning, kommentarer och debatt.
I Regeringskansliet utarbetas just nu direktiven till en utredning av de kulturpolitiska mål som i stort sett legat fast sedan 1974. Tillsammans med de nya sändningstillstånden för SR, SVT och UR kan detta innebära de mest omfattande förändringarna inom svensk kulturpolitik sedan politikområdet inrättades av Olof Palme & Co.
Hur påverkar GRN public service-mediernas bevakning av den processen?
Just nu utreder man två anmälda inslag i SVT:s Kulturnyheterna, båda för ”bristande opartiskhet” i programmets granskning av Alliansens kulturpolitik. Hur det gick för mig vet vi redan. Jag kommer sannolikt att fortsätta kommentera kulturpolitik i Kulturnytt. Men kanske blir jag lite försiktigare med mina formuleringar? Lite vagare, och tråkigare?
Är vi fler som blir det, är det knappast Regeringskansliet som ringer klagomuren.
Hur står det då till med GRN:s egen opartiskhet?
Jag fälldes av en oenig nämnd, där tre ledamöter av sju ville fria. De skiljaktiga ansåg att kommentarens karaktär av just kommentar framgått tillräckligt tydligt för att den skulle rymmas inom det ovan nämnda ”utrymmet.”
En av de fällande rösterna tillhörde Rose-Marie Frebran, tidigare riksdagsledamot för kristdemokraterna. Hur stort inflytande hade partitillhörigheten på hennes, utslagsgivande, röst? Hur lämpade är politiker att bedöma journalisters opartiskhet i politiska frågor, egentligen?
GRN:s representanter brukar försvara sig med att de bara följer lagar och avtalsvillkor. Det gjorde Lena Adelsohn Liljeroth när hon, som ledamot i GRN, beskylldes för jäv av Dilsa Demirbag-Sten (Expressen 29/11 2005). Som kulturminister har hon nu alla möjligheter att verka för ändringar i de förordningarna – särskilt inför de nya sändningstillstånden om tre år. Jag räknar med att hon gör det.
Inte minst för att GRN har annat att göra. Ett problem som bara kommer att växa under de kommande åren är de smygsponsrade, externa produktioner som programföretagen köper billigt eftersom någon annan – ett företag, en intresseorganisation – redan betalat notan.
En mindre synlig, men betydligt allvarligare form av partiskhet som varit ett gissel för SVT i åratal, och som kommer att bli det även på SR i takt med att företaget nu lägger ut mer av sin programproduktion på externa bolag; företag som ofta måste varva journalistiska uppdrag med reklamjobb för att gå runt.
De kontakter som upprättas, och de sekretessbelagda avtal som träffas i de miljöerna är ett reellt hot mot public service-företagens integritet och opartiskhet. Där har GRN ett viktigt jobb att göra. Mer än så, ett existensberättigande.
MÅRTEN ARNDTZÉN
