Under andra världskrigets första år var Sverige nästan stängt för flyktingar. Nils Schwartz rycks med av Annika Thors gestaltning av de mörka åren.
Den svenska flyktingpolitiken före och under andra världskriget visade upp ett janusansikte. Fram tills att krigets vindar började vända 1942/43 var mungiporna nerdragna och minspelet kallt och avvisande. Först därefter vågade Sverige sig på ett försiktigt leende, om inte direkt välkomnande, så i varje fall inte ovänligt.
Attitydförändringen underlättades väsentligt av att inga judiska flyktingströmmar hotade att översvämma oss efter Wannsee-konferensen i januari 1942. Då stängde tyskarna gränserna och började systematiskt avliva judarna i stället för att tillåta enstaka att lämna landet.
Om den ombytliga svenska flyktingpolitiken kan man läsa i historikern Klas Åmarks nyligen utgivna bok Att bo granne med ondskan, där han sammanfattar resultaten av det stora forskningsprogrammet om Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen.
Annika Thors nya roman - hennes andra för vuxna läsare - är i långa stycken ett fiktivt annex till Åmarks bok. I Om inte nu så när klär hon historikernas torra faktaskelett i kött och blod.
Hon följer facit så noga att gestaltningen blir bakbunden - romanpersonerna framstår som ställföreträdande pjäser i ett schackparti, där alla drag redan är föreskrivna. Å andra sidan var det just så tillvaron tedde sig för flyktingarna. Rörelsefriheten var för dem lika begränsad som böndernas på ett schackbräde.
Att Thor börjar berättelsen i februari 1938 och - sånär som på en epilog - sätter punkt i augusti 1943, är ingen tillfällighet. Det var ju under de åren den svenska flyktingpolitiken visade upp sitt snålaste, mest räddhågade och fördomsfulla ansikte. Indirekt ledde njuggheten till att tusentals flyktingar som kunde fått en fristad i Sverige i stället gick under i Förintelsen.
Den tyskjudiska kontoristen Ilse i romanen lyckas visserligen efter många personliga uppoffringar få hit sina gamla föräldrar, men inte sin brors familj som försvinner in i Förintelsens mörker någonstans i Baltikum, efter att ha utvisats av de svenska myndigheterna.
Romanen utspelar sig i Stockholm, där den nyinrättade utlänningsbyrån - sorterande under socialstyrelsen - är ett slags spindel i nätet som omslingrar flyktingarna med klibbiga trådar och vaksamma blickar.
Ilse är en av romanens tre tyska huvudpersoner, de andra är den judiske journalisten Arnold och den fackligt aktive snickaren Paul. De båda männen döms, efter smärre förseelser mot förbudet att bedriva politisk verksamhet i Sverige, till interneringsläger i Dalarna. På flykt undan tyska koncentrationsläger hamnar de i stället i svenska - visserligen under drägligare regim.
Romanens tre svenska huvudpersoner fungerar som olikvinklade speglar av den svenska krigstidsandan. Den unga kontoristen Ingrid på utlänningsbyrån förälskar sig i den 20 år äldre Arnold och måste lämna sin tjänst. När hon gifter sig med honom blir hon utstött av sin familj, och när han blir internerad utvecklas hennes förlossningsdepression till en djup psykos.
Stig Holmberg är chef för utlänningsbyrån men hans humanare inställning till flyktingarna gör honom obekväm för hans politiskt tillsatta överordnade och han manövereras efterhand bort från makt och inflytande. Desto bättre går det för den unge amanuensen Birger som utan ideologisk ledfyr lierar sig med rätt personer för att kunna avancera i den byråkratiska hierarkin.
Annika Thor varierar i denna roman temat från sina första ungdomsböcker.
Det är ingen vacker bild hon tecknar av det lilla fega landet i norr som inte ville ta emot judar ens när det var möjligt, av påstådd rädsla för att den antisemitiska smittan skulle spridas i Sverige.
Man kan anmärka på att hon lite väl schematiskt prickar av punkter i en anklagelseakt, men hon gör det så medryckande att invändningarna fladdrar bort i berättelsens vind. Den som skriver ungdomsböcker vet hur man ska fånga sina läsares uppmärksamhet.
Och - som Åmark dokumenterar i sin bok - historien om svensk flyktingpolitik var inte vackrare i verkligheten.
